Vill HA!!!

Oj oj oj! Snubblade över detta på facebook och vill ha, ha, ha! Någon som har lust att anpassa ritningen till våningssäng (dags för T & L att dela rum snart) och komma hit och snickra? Jag lovar att serva med fika, mat och entusiastiska hejarop!

Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig!

Åh, ibland är det SÅ SVÅRT att behöva avstå från det man mest av allt längtar efter och som plötsligt finns inom räckhåll. För vem vill inte ha ett sovrum som inspirerats av en blandning av sockervadd, Svansjön och...rent vansinne?

Just detta finns just nu till salu på Blocket och jag sitter med mobilen i handen, redo att ta ett enkelt sms-lån för att kunna finansiera drömmen. Tänk vad ljuvligt, romantiskt och alldeles, alldeles UNDERBART att få både inleda och avsluta varje dag i denna inredningsdröm!

Om de varma, smakfullt designade tapeterna dessutom kan ingå i köpet är ju lyckan gjord...

Men nej. Man kan inte få allt man drömmer om, och detta måste nog tyvärr bli precis en sådan dröm som aldrig kommer att bli sann. Så synd.

Snön lyser vit på taken

Dan före dopparedan. Dagen då allt det där sista ska bli gjort. Som typ; handla de sista (och därmed de svåraste) julklapparna, baka ytterligare några kakor inför morgondagens mysfika, klä granen (!), tvätta, städa av hemmet så att allting skiner, slå in alla julklappar, julmysa hos goda vänner och lite annat. Typ det. Ja, det är väl kanske ingen julidyll att klämma in allt detta under en och samma dag, men man är väl ingen Carl Larsson-tavla?

Viktigast är det ju att man har det mysigt under tiden. Och det är inte svårt när man har fått planetens bästa ungar! (Argumentera nu inte emot, det blir bra löjligt. Det är min blogg.)

Vår ljuvlige, kärleksfulle 5-åring har numera Jullov från förskolan. Han är så förväntansfull! Han vill bara julpynta och mysa hela tiden, och det passar mamma & pappa perfekt! Åh, en 5-åring borde man nog alltid ha hemma. :-)

Vår solstråle till 1-åring får oss att smälta till små blöta fläckar ett oräkneligt antal gånger varje dag. Hans humör är i stort sett alltid på topp och han skrattar och ler för allt och inget. Vilken guldklimp vi har fått!

Guldklimpen är för övrigt vaken och tycker att mamma är måttligt skojig som sitter här. Jag ska genast bättra mig och börja bocka av saker från listan istället för att fila på den... So long! Och, om det inte hinns med senare; God Jul!!

(Tar inte min väninna Cece de mest fantastiska bilder?!)

Sakta skrider julen fram

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan är här. Som traditionen bjuder kokas därför knäck & skinka (fast inte tillsammans), diverse julpynt, som fått mogna några veckor extra i kartongerna efter att 1:a adventsmyset åkte upp, hittar sina platser och hemmet städas.

Ur högtalarna strömmar behaglig julmusik och i var sin liten korgstol sitter de två juvelerna med tindrande ögon och suckar "ohhh" för varje vacker detalj som finner sin plats.

Ärtan.
Hade jag inte skrivit det där sista så hade det varit sant, alltihop. Men juvelerna skulle aldrig få för sig att sitta i korgstolar och tindra med ögonen. De tar sina uppgifter på alltför stort allvar; lego och övriga favoritleksaker ska spridas ut i varje hörn, allt som kan flyttas på ska flyttas på och mammas och pappas tankar ska aldrig kretsa kring något annat än juvelerna i mer än max nån minut i taget. Det är viktigt.

Därutöver ska kanske hemmet inte bara städas. Drivor av papper, kläder, sladdar (samlingsnamn för "tekniska saker"), noter och annat ska äntligen hitta Den Perfekta Platsen och helst ska alla möjliga möbler slängas ut för att ersättas med De Som Passar Perfekt, golv ska läggas, väggar & lister målas, och fondtapeter ska sättas upp.

Ok, de där sista kommer inte att bli av före jul, men man måste ju drömma...

Nej, nu ropar grisen i ugnen att den vill bli tittad på. So long!

Ta-da!

Ok, nu är det dags. Publiceringen ska nu äga rum. Jag känner mig dock lite tveksam. Som tidigare konstaterats kan ingen bild ge rättvisa åt denna skönhet. Vad händer om du tänker "Äh, det är ju bara en vanlig kristallkrona"? Det skulle vara förkrossande!

För det är ingen vanlig kristallkrona. Det är Kristallkronan! Den är perfekt i både form och storlek. (Precis som mina barn, slår det mig plötsligt.)

Men, lovat är lovat. Här kommer bilderna. Låt mig presentera:
Min Kristallkrona


Jag lämnar härmed kommentatorfältet öppet för det jubel som just nu bubblar inom dig. Välkommen!

Putsad och, om möjligt, ännu vackrare

Sen förra inlägget har jag inte vågat skriva något nytt. Protesterna mot min bildlösa hyllning av Underverket grävde sig djupt in i min själ, och jag insåg att det bara fanns en sak att göra: Putsa, installera, fotografera och publicera. Tills det var gjort rådde bloggförbud!

Så, igår blev det av. Kronan hängdes över badkaret och varje prisma putsades omsorgsfullt. Jag förstår inte hur förra ägaren burit sig åt för att smutsa dem den så innerligt. De större prismorna såg ut att vara gjorda i gammal plast, som en billig variant av frostat glas. Opacitet noll! Men, med diskmedel och varmvatten kan underverk göras och nu gnistrar de allihop!

När Samuel kom hem bytte han sladd (den förra var för kort) och kontakt (den förra passade som sagt inte i våra uttag) i ett huj och strax därefter hängde kronan på plats, med tända ljus och allt.

Så, då var det dags för fotografering. Batterierna i min kamera är slut och jag hittar inte laddaren, så det blev makens stora kamera som fick göra jobbet. Och där tar framgångssagan slut.

Bilderna ligger i minneskortet i makens kamera, kameran ligger i makens kameraväska, kameraväskan hänger på makens axel, makens axel har följt med övriga kroppen till tandläkaren - och här sitter jag utan bild.

Ärtan.

Min kristallkrona

Kristallkrona-fyndet från Blocket som hämtades hem i fredags är så ohyggligt, obeskrivligt vacker!!! Än är den inte ens optimerad; den är ännu lika dammig och oputsad som den var när den anlände till oss. Dessutom är den inte inkopplad (den har fel kontakt för våra takuttag), så vi har ännu inte sett den upplyst.

Trots det är den helt och hållet genomfantastisk. SÅ otroligt vacker!

Men, nu har jag ett litet dilemma. Jag vill ju hemskandes gärna dela med mig av dess skönhet här på bloggen, men det går bara inte. Ingen bild kan fånga hur fin den är! Så, ni får nöja er med att fantisera - blir nyfikenheten för stor är det bara att kvista förbi på en kopp kaffe.

Grattis världen!

Renoveringsknytis, anyone?

Någon som anmäler sig frivilligt till Renoveringsknytis (tack för namnet, Marianne!) hos oss? Knytismomentet består av att gästerna bidrar genom att anlända i oömma kläder, med hjälpsamma händer och ett glatt humör, medan vi bidrar med möbler att kånka omkring på samt god mat.

Denna festliga tilldragelse skulle förslagsvis äga rum lördagen den 7 november kl 14-18.

Varmt välkommen!

(Eftersom jag inser att detta kommer att skapa anmälningsfeber i bloggvärlden, måste jag tillägga att det blir "först till kvarn" i det här fallet. Alla kan faktiskt inte alltid vara med. Sorry, Göran.)

Doobidoo, jag vill ju va som er!

Jag drömmer om att göra en stor rockad här hemma! Den består av att byta funktion mellan det som idag är arbetsrum/musikrum (stort) och T's rum (litet). Oavsett hur vi möblerar, rensar och fixar med lekrummet så förblir det nämligen obönhörligt för litet för att rymma två barns lek.

Detta samtidigt som det stora arbetsrummet oftast står oanvänt då Samuel & jag alltid sitter med våra datorer någon annanstans (oftast i vardagsrummet). Arbetsrummets enda riktiga funktion är som undervisningsrum när jag har sångelever hemma, och till detta behövs inte ett så stort rum.

Så, what's the problem?

Jo, jag orkar liksom aldrig ta tag i detta! Om alla möbler ändå ska byta rum borde vi verkligen ta tillfället i akt och byta golv från de tråkiga linoleummattorna till något trevligare, samt passa på att måla lister och väggar. Vi planerar ju inte att bo kvar här i en evighet och inför en framtida försäljning är denna uppgradering av de båda rummen direkt nödvändig. Utöver det behöver några kompletterande möbler införskaffas för att allting från det stora rummet ska rymmas i det lilla.

Hela projektet blir därmed så stort, tidskrävande och komplicerat att jag inte ens orkar initiera det hela. Det tar liksom stopp innan det ens har börjat.

Jag beundrar SÅ, från djupet av mitt hjärta, alla duktiga människor som ständigt genomför projekt i sina hem! Hur orkar ni?! Jag ser bilder på bloggar och suckar längtansfullt - tänk om det vore JAG som hade denna osvikliga drivkraft, inspiration och disciplin för att skapa allt det där! Jag reser mig till hälften från datorn för att gå loss med maskeringstejpen, men sjunker sen ner igen. Det skulle ta oss flera månader att slutföra projektet. Om ens det räcker.

Ibland vill jag inget hellre än att vara som er, ni otroliga hemmafixare. Duktiga, fantastiska ni!