Lilleman har plötsligt fastnat för Teletubbies, sisådär ett 1,5 år senare i livet än vad storebror var när han gick igenom samma fas. Jag trodde aldrig att jag skulle känns så, men det är riktigt mysigt att återigen ha jättebäbisarna Tinky Winky, Dipsy, Laa-Laa & Po som sällskap här hemma!
När filmen gick igång senast passerade Storkillen TVn och konstaterade att solen är lika söt som Lilltösen. Han gav lillasyster en kram och sa ömt (ok, "ömt" är ett jättekonstigt ord, men jag hittar ingen bra motsvarighet!) att lillasyster är SÅ söt och att hennes hår strålar omkring henne. Hur gulligt är inte det? Var bara tvungen att skriva ner för att minnas...
- Posted using BlogPress from my iPhone
Visar inlägg med etikett barnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnen. Visa alla inlägg
tisdag 27 december 2011
torsdag 13 oktober 2011
En av alla dessa lekar...
Filmen får stå för berättandet. Jag älskar fantasin som flödar när lekar leks!
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 8 oktober 2011
Idag firar vi Hanna & Christian!
Den ena har fyllt, den andre ska fylla, så idag slår de ihop sina dagar och bjuder in till fest! Det ska bli så roligt!!
Om drygt två timmar börjar festen, så här har nu Operation Sanering påbörjats. (Vilket var nödvändigt, inte minst för Lilltösen som nyss smorde in luggen med fisk och potatis.)
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 23 september 2011
Lite krita, lite böcker, mycket vänskap
Fredagseftermiddagarna tillhör mig och barnen. Denna fredag var ju helt underbar med vackert väder och utan måsten.
Efter att storkillen slutat skolan tog jag mig för att ta barnen till stan - något som annars aldrig händer. Tre barn på en vuxen är liksom inget vinnande stankoncept.
Min tanke var att försöka locka med Paula med barn, men jag la ner den tanken när jag insåg att de ju var bissi bissi med Bokmässan i Götelaborg.
Jaja, stan blev det. Småttingarna somnade skönt i vagnen medan jag bockade av några grejer från borde göra-listan, men vaknade lagom till att vi styrde kosan mot Storkillens drömställe i stan - Stadsbiblioteket. Det var sisådär ett år sen sist, så han dansade av lycka!
Vid Stora torget blev det dock tvärstopp. Uppsala Universitet hade ställt ett enormt partytält tvärs över torget och fixat en dinosurie som dragplåster! Vilken lycka - inte minst för Lilleman som sjungit "di-to-to" (Dinosaurietåg) hela sommaren.
Lyckan nådde sin kulmen när - TADAA - Paula med barn kom gåendes! Tydligen är bara Anders i Götet, medan fru och barn dväljes på hemmaplan. Värsta presenten!
Barnen lekte från Stora torget ända in på Stadsbiblioteket och fortsatte med det tills det blev dags att gå hem.
Tomhänta var vi dock inte efter vår tur till stan. Jag återvände hem med både läppglans och justerade bågar. Storkillen återvände med bibliotekskort och tio lånade böcker - varav åtta i LasseMaja-serien. Vilken härlig fredag!
torsdag 18 augusti 2011
När regnet öser ner
Idag har det kommit helt vansinnigt mycket regn. Gång efter gång öppnades himlen och regnet fullständigt öste ner. Däremellan sken dock solen, precis som att ingenting hade hänt.
Nån gång på eftermiddagen, när ännu ett skyfall drog igång (vilket visade sig bli dagens sista) drabbades jag av ett barndomsminne.
Under uppväxtåren i Umeå hade min äldsta syster Hanna och jag en årlig tradition som utspelades under just den här typen av extraordinära skyfall. Vi drog på oss baddräkter och skyndade ut på tomten för att placera ut hinkar under stuprören. Vi sprang omkring i regnet tills vi var helt genomblöta, och avslutade sedan regndansen med att tvätta håret med regnvattnet vi samlat in. Världens mys!
Inspirerad av detta förelsog jag grabbarna att springa ut och leka i vattnet. Lillkillen ville absolut inte, men storkillen nappade snabbt. På med badbyxor (i stressen hittade jag inte hans, så lillebrors badbyxor fick duga), linne och stövlar!
När brorsan var på väg ut insåg lilleman rolighetspotentialen i vad som höll på att hända och drog snabbt av sig kläderna för att följa med. Som tur var hittade jag hans andra par badbyxor.
Ja, sen var det bara att ge sig hän. "Vår" bollplan hade förvandlats till en sjö som blev en perfekt vattenlekplats!
För min del blev det absolut en av sommarens höjdpunkter. Så oerhört mysigt!
fredag 22 juli 2011
Ett litet kliv för människan...
Samma rubrik som den 22 sept 2009. Då gällde det lilleman, nu gäller det lilltösen.
Idag fyllde hon nämligen 10 månader och 14 dagar, och jag roade mig med att hålla lite extra koll på henne. Hon har ju "nästangått" jättelänge nu, hållit ett par fingrar i något och tagit sig fram på två ben, och jag tänkte att 10,5-månadersdagen kunde bli ett symboliskt datum att slutligen ta de första stegen utan hjälp.
Eftermiddagen tillbringade vi hos Axhakes, och minsann! Plötsligt hände det! Lilltösen släppte soffan och promenerade en liten bit. Ingen jättebit, men en alldeles odiskutabel bit. Lilltösen har finulerat ut självaste gå-koden. Våran duktiga, duktiga lilla prinsessa kan gå!!!
Visst, än så länge tar hon sig snabbaste fram på rumpan (det är ju så hon "kryper", precis som jag också gjorde), men inom några veckor lär hon tulta omkring. Liiiite tidigare än jag kanske hade tänkt mig, men naturligtvis helt rätt tid för henne. Att få sitta på första parkett när en människa växer upp är ofattbart stort!
(Tyvärr var jag ju iPone 4-lös vi detta stora tillfälle, så bilderna är tagna senare.)
fredag 17 juni 2011
För liten, för stor och alldeles lagom.
Det går ju inte att komma runt att yngre syskon faktiskt inte kan få göra allt som äldre syskon får. Många tårar i veckan blir det för lillkillen när storebror säger hej då för att åka till skolan, åka på innebandyträning eller, som idag, cykla till kusinen för att leka.
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.
Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.
Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.
Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.
Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!
torsdag 16 juni 2011
"Min lyckodag!"
I mitt sätt att tänka var den här dagen inte direkt den mest glimrande i historien. En hemmadag utan något särskilt alls som gjorde dagen extra lycklig. Ändå blev just denna dag Theodors lyckodag! Varför då, kan man undra. Jo, det beskrev han tydligt:
1: Han fick, för första gången, bonus i Yatzy.
2: Han fick visa upp sin cykel, och sina cykelskills, för morfar.
3: Idag lämnade bästa kompisen Lukas USA för att tillbringa sommaren i Sverige.
En mycket nöjd 6,5-åring tackade Jesus för sin lyckodag.
1: Han fick, för första gången, bonus i Yatzy.
2: Han fick visa upp sin cykel, och sina cykelskills, för morfar.
3: Idag lämnade bästa kompisen Lukas USA för att tillbringa sommaren i Sverige.
En mycket nöjd 6,5-åring tackade Jesus för sin lyckodag.
fredag 29 april 2011
Ett jättelångt inlägg om en endaste dag
Dagarna lunkar på i långsam takt. Inte heller under fredagen blev det någon ny CT gjord. Idag försökte de dock inte ens att övertala henne att ligga blickstilla och titta rakt upp i taket, utan de kom slutligen fram till att hon ska röntgas under narkos.
Jag förstår inte riktigt varför det är så omöjligt att få henne röntgad under natten, när hon sover som tyngst. Då är det förvisso bara "jourrötgen", inget inplanerat, men jag skulle gladeligen lägga henne i vagnen och vänta ut en lucka. Hellre det än att vänta här i flera dygn för att hon slutligen ändå måste sövas.
I allt är vi naturligtvis oändligt tacksamma för svensk sjukvård i allmänhet och Akademiska sjukhuset i synnerhet. Tänk vilka resurser som sätts in när något händer! Det är helt och hållet fantastiskt.
Eftersom att allting snabbt flyter ihop till en enda minnessoppa, kommer här en dagboksartat beskrivning av dag tre på Barnsjukhuset:
Vi vaknade vid 06:30.
Ca 08:20 kom pappa & lillkillen (efter att ha kört storkillen till skolan) och vi åt frukost tillsammans.
Kl 09 och kl 09:15 var det dags för ögondroppar som syftar till att få pupillen att vidga sig. Hon såg ungefär ut som en lite alien med abnormt stora pupiller i ett rum med dagsljus.
Kl 10 var det tid för ögonundersökning. Det hela syftade till att titta igenom hela ögonbottnen (det görs genom att lysa med ficklampa genom ett slags förstoringsglas in i ögat och titta överallt, "hela varvet runt", så att säga) för att kontrollera att det inte fanns blödningar där.
Naturligtvis blev lillan livrädd, så både Samuel & jag fick hjälpa sköterskan att hålla fast henne + spärra upp hennes ögon medan doktorn tittade och tittade och tittade.
Det kändes förfärligt att utsätta henne för det. Stackars, stackars liten flicka!
Väl tillbaka "hemma", ca 11:10, var överläkaren från barnneurologen och letade efter oss. Han sa att det ev skulle bli narkos men att de inte bestämt sig än.
Sen gick dagen i ett lååångsamt tempo. Strax före två blev det bestämt att hon ska röntgas under narkos, så då behövde det sättas en sk infart (för dropp och ev andra mediciner), men för att det inte skulle göra för ont fick hon en bedövningssalva, Embla, som bedövar huden. När den var på satte jag henne i vagnen så att vi kunde ta en liten promenad till slottet och möta pappa!
Väl tillbaka blev det dags för att sätta infarten och återigen hölls lillan i ett järngrepp medan hon skrek i smärta och rädsla. De försökte först på handen, men gav slutligen upp och hittade istället rätt i foten. När allt var klart och droppet skulle sättas in (eftersom hon blev satt på fasta inför narkosen) fick vi dock motbud - röntgen hade fullt upp och ny tid blev bestämt till lördag fm.
Det fina i kråksången var att hon därmed fick äta - nu är dock inte hennes aptit på topp eftersom hon under natten fick feber och har blivit tokförkyld.
Aftonen spenderades först med att grabbarna och pappa kom. Vi åt mat (från MAX) och spelade ett par spel innan de gick strax före kl 20. I dörren mötte de mina föräldrar och min lillasyster som hade packat en fikakorg. De höll mig & lillan mysigt sällskap i en timme innan vi smorde henne med olja och bad om full hälsa i Jesu namn. Amen!
I morgon vankas äntligen röntgen och, most likely, hemgång!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag förstår inte riktigt varför det är så omöjligt att få henne röntgad under natten, när hon sover som tyngst. Då är det förvisso bara "jourrötgen", inget inplanerat, men jag skulle gladeligen lägga henne i vagnen och vänta ut en lucka. Hellre det än att vänta här i flera dygn för att hon slutligen ändå måste sövas.
I allt är vi naturligtvis oändligt tacksamma för svensk sjukvård i allmänhet och Akademiska sjukhuset i synnerhet. Tänk vilka resurser som sätts in när något händer! Det är helt och hållet fantastiskt.
Eftersom att allting snabbt flyter ihop till en enda minnessoppa, kommer här en dagboksartat beskrivning av dag tre på Barnsjukhuset:
Vi vaknade vid 06:30.
Ca 08:20 kom pappa & lillkillen (efter att ha kört storkillen till skolan) och vi åt frukost tillsammans.
Kl 09 och kl 09:15 var det dags för ögondroppar som syftar till att få pupillen att vidga sig. Hon såg ungefär ut som en lite alien med abnormt stora pupiller i ett rum med dagsljus.
Kl 10 var det tid för ögonundersökning. Det hela syftade till att titta igenom hela ögonbottnen (det görs genom att lysa med ficklampa genom ett slags förstoringsglas in i ögat och titta överallt, "hela varvet runt", så att säga) för att kontrollera att det inte fanns blödningar där.
Naturligtvis blev lillan livrädd, så både Samuel & jag fick hjälpa sköterskan att hålla fast henne + spärra upp hennes ögon medan doktorn tittade och tittade och tittade.
Det kändes förfärligt att utsätta henne för det. Stackars, stackars liten flicka!
Väl tillbaka "hemma", ca 11:10, var överläkaren från barnneurologen och letade efter oss. Han sa att det ev skulle bli narkos men att de inte bestämt sig än.
Sen gick dagen i ett lååångsamt tempo. Strax före två blev det bestämt att hon ska röntgas under narkos, så då behövde det sättas en sk infart (för dropp och ev andra mediciner), men för att det inte skulle göra för ont fick hon en bedövningssalva, Embla, som bedövar huden. När den var på satte jag henne i vagnen så att vi kunde ta en liten promenad till slottet och möta pappa!
Väl tillbaka blev det dags för att sätta infarten och återigen hölls lillan i ett järngrepp medan hon skrek i smärta och rädsla. De försökte först på handen, men gav slutligen upp och hittade istället rätt i foten. När allt var klart och droppet skulle sättas in (eftersom hon blev satt på fasta inför narkosen) fick vi dock motbud - röntgen hade fullt upp och ny tid blev bestämt till lördag fm.
Det fina i kråksången var att hon därmed fick äta - nu är dock inte hennes aptit på topp eftersom hon under natten fick feber och har blivit tokförkyld.
Aftonen spenderades först med att grabbarna och pappa kom. Vi åt mat (från MAX) och spelade ett par spel innan de gick strax före kl 20. I dörren mötte de mina föräldrar och min lillasyster som hade packat en fikakorg. De höll mig & lillan mysigt sällskap i en timme innan vi smorde henne med olja och bad om full hälsa i Jesu namn. Amen!
I morgon vankas äntligen röntgen och, most likely, hemgång!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 27 april 2011
Status update
Ungefär nu röntgas vår prinsessa igen för att det ska bli säkert att blödningen har stoppats. Som synes är hon dock vid gott mod och agerar ungefär som vanligt.
När hon låg på britsen på väg in i röntgemaskinen i natt så kände jag hur fruktans iskalla hand försökte få ett grepp om mitt hjärta, jag såg tusen scenarion fladdra förbi som alla målade upp smärta och lidande. Sådär som det så lätt blir när man börjar oroa sig över barnen.
I samma stund kände jag dock hur Jesus själv bara fanns där och påminde mig om de tecken som följer den som tror: ormar ska de ta med händerna och inte ens dödligt gift skadar dem! Vilket löfte!!
Jag visste då och jag vet nu att det inte kommer att bli några bestående men. Jesus har sagt det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Det blir så sällan som man tänkt sig
Idag har lilltösen både lärt sig knepet att ta sig från liggandes på mage upp till sittandes + att den första tanden har tittar fram! Om detta borde jag utförligt berätta, vilket också var min plan.
Istället berättar jag att lillstrumpan vid 22:40-snåret dök ner från skötbordet med huvudet före, vid 23 hämtades av ambulans, vid 2330 lades in på UAS, mellan midnatt och 02 kollades med diverse prover (för att undvika röntgen), vid 02:30 röntgades ändå och att hon nu ligger och sover, för stunden utan att klaga över den formidabelt gigantiska bula som växt ut ovanför höger öra - eller över den lilla sprickan i kraniet som låter blod samlas även innanför skallbenet.
I morgon får vi nog åka hem för att ta det lugnt under några dagar. Då kanske jag kommer att blogga om det där med sittandet och om den första tanden. Fast vem vet? Det blir ju verkligen så sällan som man har tänkt sig...
- Posted using BlogPress from my iPhonen
Istället berättar jag att lillstrumpan vid 22:40-snåret dök ner från skötbordet med huvudet före, vid 23 hämtades av ambulans, vid 2330 lades in på UAS, mellan midnatt och 02 kollades med diverse prover (för att undvika röntgen), vid 02:30 röntgades ändå och att hon nu ligger och sover, för stunden utan att klaga över den formidabelt gigantiska bula som växt ut ovanför höger öra - eller över den lilla sprickan i kraniet som låter blod samlas även innanför skallbenet.
I morgon får vi nog åka hem för att ta det lugnt under några dagar. Då kanske jag kommer att blogga om det där med sittandet och om den första tanden. Fast vem vet? Det blir ju verkligen så sällan som man har tänkt sig...
- Posted using BlogPress from my iPhonen
lördag 19 mars 2011
Theodor Brunskägg!
En av storkillens kompisar i klassen har fyllt 7 år och bjöd idag in till PIRATKALAS!
Hm, undrar om Storkillen eller mamma hade roligast... Förhoppningsvis var det jämnt skägg om det!
Inte hade jag trott att jag någonsin skulle göra min stora kille festfin genom att måla hans naglar. :-)
It's party time!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Hm, undrar om Storkillen eller mamma hade roligast... Förhoppningsvis var det jämnt skägg om det!
Inte hade jag trott att jag någonsin skulle göra min stora kille festfin genom att måla hans naglar. :-)
It's party time!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Aftonbön
Storkillen och Lilleman sover i våningssäng och går alltid och lägger sig samtidigt, åldersskillnaden till trots. Lilleman somnar som regel ganska snart medan Storkillen oftast läser en bok och lyssnar på lite musik innan han somnar.
I nattningen ingår att vi ber aftonbön. Först ber vi "Gud som haver" (i toner) och sedan får någon leda övriga i bön. Det blir ju lätt ett mönster hur ett barns kvällsbön formuleras (jag kan som exempel fortfarande min barndoms "fria bön" i det närmaste utantill!) och något som alltid återkommer är att Storkillen inleder med "Tack Jesus" (varpå vi andra repeterar "Tack Jesus"), och fortsätter med "tack för idag", vilket vi alltså också säger. Ja, sen fortsätter kvällssamtalet med Jesus...
Sen ett tag tillbaka har dock Lilleman allt oftare dragit igång bönen med sin egen tolkning av ovanstående fraser. Det låter ungefär "Dack Sesus", följt av "Dack da". Mer än så blir det dock aldrig. Han tycker nämligen att det är fullt tillräckligt att tacka Jesus för idag och vill därefter ha välling.
Ikväll var dock annorlunda!
Direkt efter att Gud som haver hade klingat ut, högg Lilleman i med sina vanliga två fraser. Men sen fortsatte han! "Dack Jeji" (tack för Levi), "dack Eo" (tack för Theo), "dack pappa, dack mamma, dack Elsesi". Hans förtjusning över att vi andra förstod och följde med var total, så han drog hela familjen ett par, tre varv innan han tyckte att vi alla vara klara och drog till med ett "Aaaaaaaaaaaamen!".
Vilken underbar kvällsbön. Tack Jesus för vår familj!
I nattningen ingår att vi ber aftonbön. Först ber vi "Gud som haver" (i toner) och sedan får någon leda övriga i bön. Det blir ju lätt ett mönster hur ett barns kvällsbön formuleras (jag kan som exempel fortfarande min barndoms "fria bön" i det närmaste utantill!) och något som alltid återkommer är att Storkillen inleder med "Tack Jesus" (varpå vi andra repeterar "Tack Jesus"), och fortsätter med "tack för idag", vilket vi alltså också säger. Ja, sen fortsätter kvällssamtalet med Jesus...
Sen ett tag tillbaka har dock Lilleman allt oftare dragit igång bönen med sin egen tolkning av ovanstående fraser. Det låter ungefär "Dack Sesus", följt av "Dack da". Mer än så blir det dock aldrig. Han tycker nämligen att det är fullt tillräckligt att tacka Jesus för idag och vill därefter ha välling.
Ikväll var dock annorlunda!
Direkt efter att Gud som haver hade klingat ut, högg Lilleman i med sina vanliga två fraser. Men sen fortsatte han! "Dack Jeji" (tack för Levi), "dack Eo" (tack för Theo), "dack pappa, dack mamma, dack Elsesi". Hans förtjusning över att vi andra förstod och följde med var total, så han drog hela familjen ett par, tre varv innan han tyckte att vi alla vara klara och drog till med ett "Aaaaaaaaaaaamen!".
Vilken underbar kvällsbön. Tack Jesus för vår familj!
fredag 18 mars 2011
Breaking news!!!
Lillstrumpan fick ligga på köksgolvet en stund medan jag gjorde frukost. Hon låg på rygg, men TJOPP så svängde hon över på rygg! Att vända sig från andra hållet, från mage till rygg, är ju en gammal erövring, men detta var nytt (i alla fall för mamman, lillan hade nog övat i smyg)! Lilltösen såg i alla fall lika paff ut som jag!
Hon vände dock snart tillbaka till rygg, funderade över sin livssituation och tog beslutet att mage var grejen.
Väl på mage ålade hon iväg på en liten utflykt som strandade i ett smaskigt stolsben.
Å ljuvliga morgon!
Hon vände dock snart tillbaka till rygg, funderade över sin livssituation och tog beslutet att mage var grejen.
Väl på mage ålade hon iväg på en liten utflykt som strandade i ett smaskigt stolsben.
Å ljuvliga morgon!
fredag 11 mars 2011
A slightly more sophisticated You
Man brukar ju påstå att ett par glasögon ger sin bärare en lite mer intellektuell look och japp, det stämmer!
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 7 mars 2011
segnälkaB
Idag var storkillen bjuden på kalas! Inte vilket kalas som helst, utan ett baklängeskalas! Själva anledningen till kalaset var kusinen som fyllde sex mäktiga år härom dagen. Det är väldigt, väldigt roligt att de två kusinerna är så jämngamla!
Storkillen valde present själv och fastnade för sin egna storfavorit Yatzy! Han har lärt sig det av mormor och är övertygad om att även kusinen kommer att älska det.
Medan jag slog in paketet, fick han i uppdrag att skriva ett kort/rita en teckning. Jag föreslog en traditionell Grattis önskar..., men han valde istället att skriva "Uppsala vore tomt utan dig!"
Sådär lite lagom storslaget.
Ja, baklängeskalas var det alltså, så det blev en spidermandräkt bak o fram (inte för att någon kunde se det, den är i princip identisk från båda håll, men för sakens skull). Ovanpå den blev det mjukisbyxor och skjorta med huva. Kanske inte hans mest festliga kläder, men vem kan få på sig "riktiga" byxor bak o fram?
Stor som han är gick han själv till kalaset, men jag hann fånga honom på bild innan han gick. Min äldste favorit!!
En snabblunch innan kalaset. Huvan ser nästan ut som en haklapp, minsann.
Ready to go. En mycket förväntansfull kille som anstränger sig för att slappna av för kameran.
Några timmar senare kom en väldigt nöjd kille hem igen. Tack för kalaset, lilla Lingonbus!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Storkillen valde present själv och fastnade för sin egna storfavorit Yatzy! Han har lärt sig det av mormor och är övertygad om att även kusinen kommer att älska det.
Medan jag slog in paketet, fick han i uppdrag att skriva ett kort/rita en teckning. Jag föreslog en traditionell Grattis önskar..., men han valde istället att skriva "Uppsala vore tomt utan dig!"
Sådär lite lagom storslaget.
Ja, baklängeskalas var det alltså, så det blev en spidermandräkt bak o fram (inte för att någon kunde se det, den är i princip identisk från båda håll, men för sakens skull). Ovanpå den blev det mjukisbyxor och skjorta med huva. Kanske inte hans mest festliga kläder, men vem kan få på sig "riktiga" byxor bak o fram?
Stor som han är gick han själv till kalaset, men jag hann fånga honom på bild innan han gick. Min äldste favorit!!
En snabblunch innan kalaset. Huvan ser nästan ut som en haklapp, minsann.
Ready to go. En mycket förväntansfull kille som anstränger sig för att slappna av för kameran.
Några timmar senare kom en väldigt nöjd kille hem igen. Tack för kalaset, lilla Lingonbus!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 4 mars 2011
Som man bäddar får man ligga
Häromdagen hade storkillen en kompis hemma och de spelade Wii. De valde ett spel där båda inte kunde spela samtidigt, och kompisen bestämde att de skulle bytas av ifall man förlorat två gånger.
Efter en stunds spel förlorade kompisen för andra gången och sa: "Snäääälla, bara eeeen gång till!", varpå storkillen replikerade: "Du sa det själv, så inget gnäll!"
Typiskt skojigt, tyckte jag. (Och de också, för den delen.)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Efter en stunds spel förlorade kompisen för andra gången och sa: "Snäääälla, bara eeeen gång till!", varpå storkillen replikerade: "Du sa det själv, så inget gnäll!"
Typiskt skojigt, tyckte jag. (Och de också, för den delen.)
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 1 mars 2011
Lilltösen
Här kommer en specialpost till er som vägrar Facebook. Låt mig presentera:
Vår dotter!
Här iklädd favvoplagget framför andra, småttingarnas egen OnePiece: overallen från Villervalla som lilltösen fick av Lundbergs när hon föddes.
Med eksem på kinderna, som tack o lov la sig med hjälp av kortisonsalva.
På öppna förskolan. Bilden lyckades jag ta i exakt det ögonblick hon för första gången fick prova fast föda. I love it!
Sovandes i sängen med nallen från mormor tryggt vid kinden, och rosa kaninen från mamma och pappas kollegor inom greppavstånd.
Grötpremiären härom veckan. Hon äääälskade den! (Och vem gör inte det? Banangröt är ju världens godis!)
Slutligen en bild med pappa från en skridskotur i februari.
Sådär. Det var lilltösen det! Vår egen Elsie-Li Björk!
Vår dotter!
Här iklädd favvoplagget framför andra, småttingarnas egen OnePiece: overallen från Villervalla som lilltösen fick av Lundbergs när hon föddes.
Med eksem på kinderna, som tack o lov la sig med hjälp av kortisonsalva.
På öppna förskolan. Bilden lyckades jag ta i exakt det ögonblick hon för första gången fick prova fast föda. I love it!
Sovandes i sängen med nallen från mormor tryggt vid kinden, och rosa kaninen från mamma och pappas kollegor inom greppavstånd.
Grötpremiären härom veckan. Hon äääälskade den! (Och vem gör inte det? Banangröt är ju världens godis!)
Slutligen en bild med pappa från en skridskotur i februari.
Sådär. Det var lilltösen det! Vår egen Elsie-Li Björk!
Du är inte klok, Madicken!
Jag har märkt att det blivit en viss slagsida åt lillemans håll här i bloggen. Jag fick först lite dåligt samvete, men har bestämt mig för att sluta med det. Småttingarna och jag är tillsammans hela dagarna medan storebror går i skolan, och av de två små är det han som är mest kommunikativ. Så, det får bli som det blir! Det blir nog en rättvis balans i slutänden.
Nog om det!
Måste skriva om en kul grej igår. Lilleman tittade ut genom fönstret och ropade "titta" när han såg en herre passera förbi. Vi pratade om "gubben" och jag undrade högt vad han skulle göra. "Han kanske ska äta?", föreslog jag. Lilleman såg begrundande ut och höll nog med om det. "Men vad ska han äta?", fortsatte jag. "Ska han äta en buss?" Responsen på detta väldigt konstiga förslag var ett litet skratt. "Eller ska han äta en traktor?".
Ungefär där hände det. Det uppstod ett totalt samförstånd mellan lilleman och mig om att mamma var supertokig. Oj vad han skrattade! Äta en traktor!!
Vi fortsatte lite till; gubben kanske skulle äta vagnen, stolen, etc, innan det skojiga la sig och vi gick vidare till annat.
Men det kändes stort! Jag lyckades få lilleman att tokskratta bara genom att trigga hans fantasi! Definitivt en milstolpe.
Nog om det!
Måste skriva om en kul grej igår. Lilleman tittade ut genom fönstret och ropade "titta" när han såg en herre passera förbi. Vi pratade om "gubben" och jag undrade högt vad han skulle göra. "Han kanske ska äta?", föreslog jag. Lilleman såg begrundande ut och höll nog med om det. "Men vad ska han äta?", fortsatte jag. "Ska han äta en buss?" Responsen på detta väldigt konstiga förslag var ett litet skratt. "Eller ska han äta en traktor?".
Ungefär där hände det. Det uppstod ett totalt samförstånd mellan lilleman och mig om att mamma var supertokig. Oj vad han skrattade! Äta en traktor!!
Vi fortsatte lite till; gubben kanske skulle äta vagnen, stolen, etc, innan det skojiga la sig och vi gick vidare till annat.
Men det kändes stort! Jag lyckades få lilleman att tokskratta bara genom att trigga hans fantasi! Definitivt en milstolpe.
måndag 28 februari 2011
Likakadan
Min äldsta systerdotter hade tidigt i livet en era där det var väldigt intressant att para ihop saker som, enligt henne, såg likadana ut. Eller "likakadan" som det hette. Exempelvis satt hon barfota i sin matstol när hon plötsligt hängde ner och höll sina tummar mot stortårna och fascinerat konstaterade: Likakadan!
Att bli förälder kan ju helt klart tangera samma fascination. "Vem är ungen lik?", liksom.
Förhoppningen om att se mig själv titta ut ur min bäbis besannades dock inte. Tvärtom! Min förstfödde är nämligen närmast en reinkarnation av min make.
De dryga sex år som följt har dock verkligen bevisat att man ju ärver mer än sitt utseende av sina föräldrar. Våran storkille har, sin faderslikhet till trots, mycket av mig i sitt sätt att vara - så han är faktiskt lik mig också. Trots att ingen ser det. MIN kille!
När nummer två skulle födas hade jag istället ingen förväntan alls på att "mina gener" skulle titta fram. Jag var fullt och fast övertygad om att makens gener var för starka för att övervinnas och förväntade mig en till liten Samuelkopia. Vilket sannerligen är mer än en mor kan önska!
Tji fick jag! Kille nummer två hade nämligen roat sig med att plocka ihop sitt utseende "från min sida" av genbanken. Jag har förvisso knappast hört att han är lik mig, men däremot är det ett väldigt tjat om hur lik han är min far och min bror. I skrivandes stund hittar jag ingen bild på morfar & lilleman, men en fin bild med morbror fanns i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför lilleman är så lik sin morbror men jag lutar mot att det hela bottnar i att de båda bär duffel...
När lillgumman anlände för snart sex månader sen såg hon ut som...ja, som ingen annan. Våra rödhåriga/ljusa killar fick sällskap av en mörkhårig liten skönhet! Hur otippat var inte det?
Några sällsynt snälla människor säger att hon har mina ögon. Även om det är otroligt smickrande så är jag insiktsfull nog att konstatera att denna tös har ögon som jag själv bara kan skapa med hjälp av make up. Hon är liksom the real thing.
Igår insåg jag dock någon som hon verkligen är lik! Till tonerna av Nothing compares 2 U smälte hennes ansikte för en stund ihop med...
...Sinéad O'Connors. De blev plötsligt jättelika!
Men det spelar ingen roll. Den här prinsessan är min, min, min, bara min ändå.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Att bli förälder kan ju helt klart tangera samma fascination. "Vem är ungen lik?", liksom.
Förhoppningen om att se mig själv titta ut ur min bäbis besannades dock inte. Tvärtom! Min förstfödde är nämligen närmast en reinkarnation av min make.
De dryga sex år som följt har dock verkligen bevisat att man ju ärver mer än sitt utseende av sina föräldrar. Våran storkille har, sin faderslikhet till trots, mycket av mig i sitt sätt att vara - så han är faktiskt lik mig också. Trots att ingen ser det. MIN kille!
När nummer två skulle födas hade jag istället ingen förväntan alls på att "mina gener" skulle titta fram. Jag var fullt och fast övertygad om att makens gener var för starka för att övervinnas och förväntade mig en till liten Samuelkopia. Vilket sannerligen är mer än en mor kan önska!
Tji fick jag! Kille nummer två hade nämligen roat sig med att plocka ihop sitt utseende "från min sida" av genbanken. Jag har förvisso knappast hört att han är lik mig, men däremot är det ett väldigt tjat om hur lik han är min far och min bror. I skrivandes stund hittar jag ingen bild på morfar & lilleman, men en fin bild med morbror fanns i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför lilleman är så lik sin morbror men jag lutar mot att det hela bottnar i att de båda bär duffel...
När lillgumman anlände för snart sex månader sen såg hon ut som...ja, som ingen annan. Våra rödhåriga/ljusa killar fick sällskap av en mörkhårig liten skönhet! Hur otippat var inte det?
Några sällsynt snälla människor säger att hon har mina ögon. Även om det är otroligt smickrande så är jag insiktsfull nog att konstatera att denna tös har ögon som jag själv bara kan skapa med hjälp av make up. Hon är liksom the real thing.
Igår insåg jag dock någon som hon verkligen är lik! Till tonerna av Nothing compares 2 U smälte hennes ansikte för en stund ihop med...
...Sinéad O'Connors. De blev plötsligt jättelika!
Men det spelar ingen roll. Den här prinsessan är min, min, min, bara min ändå.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)