För liten, för stor och alldeles lagom.

Det går ju inte att komma runt att yngre syskon faktiskt inte kan få göra allt som äldre syskon får. Många tårar i veckan blir det för lillkillen när storebror säger hej då för att åka till skolan, åka på innebandyträning eller, som idag, cykla till kusinen för att leka.
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.

Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.

Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!

Man borde inte sova när natten faller på

Även om visans budskap - att man inte bör sova bort den vackra natten då allt är tyst och stilla och när stjärnorna blänker på en mörkblå himmel - är vacker, så hade jag inte planerat för att följa dess råd just i natt.

Efter en vecka med extrem, obeveklig, ständigt närvarande trötthet är varje timme av sömn värd sin längd i diamanter - men då har minsann John Blund tagit bondpermis!

Kvar ligger jag och lyssnar på familjens andetag. Det är rogivande och det ger mig rus av lyckokänslor av hur välsignad jag är; en man vid min sida och tre ljuvliga barn att vårda och fostra. Tyvärr är det dock inte sövande... Timmarna går och vakenheten består.

Jag får väl trösta mig med det motto som jag myntade vid den tid i livet då jag alltid hade för många järn i elden och aldrig någonsin sov en ordentlig natt: Det är ingen som tackar en för att man sover bort sitt liv!

03 00 och 00 - PIP!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett år med Jesus

Precis som många andra, köpte jag härom året "Ett år med Jesus" av Göran Skytte & Bo Brander. Definitivt ett av mitt livs bättre investeringar.

Som bekant så är hela boken en sammanställning av ett helt kyrkoårs predikningar, där först Bos predikan är nedskriven och där varje predikan sedan följs av ett samtal mellan prästen Brander och journalisten Skytte.

I dagarna läser jag dels texten för Fastlagssöndagen och dels för Askonsdagen och jag känner en sådan tacksamhet! Tacksamhet till min Gud för hans innerliga kärlek till, och goda vilja för, människan. Tacksamhet till Jesus för att han ägnade ett jordeliv åt att visa vem Gud är och sedan fullbordade sin livsuppgift genom att ge sitt liv för mig. Tacksamhet till Anden som kommunicerar Guds ord, genom Bibeln, in i mitt inre.

Idag inleds fastan och jag vill vara med. Jag vill vårstäda mitt inre, rensa mig för att bereda mer plats för Gud i mitt liv.

Brander uttrycker fastans mening bra när han säger "Att fasta är att öva sig i helighet och glädjefylld enkelhet". Om övning ger färdighet är detta helt klart en bra sak att öva på!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Likakadan

Min äldsta systerdotter hade tidigt i livet en era där det var väldigt intressant att para ihop saker som, enligt henne, såg likadana ut. Eller "likakadan" som det hette. Exempelvis satt hon barfota i sin matstol när hon plötsligt hängde ner och höll sina tummar mot stortårna och fascinerat konstaterade: Likakadan!

Att bli förälder kan ju helt klart tangera samma fascination. "Vem är ungen lik?", liksom.

Förhoppningen om att se mig själv titta ut ur min bäbis besannades dock inte. Tvärtom! Min förstfödde är nämligen närmast en reinkarnation av min make.


De dryga sex år som följt har dock verkligen bevisat att man ju ärver mer än sitt utseende av sina föräldrar. Våran storkille har, sin faderslikhet till trots, mycket av mig i sitt sätt att vara - så han är faktiskt lik mig också. Trots att ingen ser det. MIN kille!

När nummer två skulle födas hade jag istället ingen förväntan alls på att "mina gener" skulle titta fram. Jag var fullt och fast övertygad om att makens gener var för starka för att övervinnas och förväntade mig en till liten Samuelkopia. Vilket sannerligen är mer än en mor kan önska!

Tji fick jag! Kille nummer två hade nämligen roat sig med att plocka ihop sitt utseende "från min sida" av genbanken. Jag har förvisso knappast hört att han är lik mig, men däremot är det ett väldigt tjat om hur lik han är min far och min bror. I skrivandes stund hittar jag ingen bild på morfar & lilleman, men en fin bild med morbror fanns i alla fall.


Jag vet inte riktigt varför lilleman är så lik sin morbror men jag lutar mot att det hela bottnar i att de båda bär duffel...

När lillgumman anlände för snart sex månader sen såg hon ut som...ja, som ingen annan. Våra rödhåriga/ljusa killar fick sällskap av en mörkhårig liten skönhet! Hur otippat var inte det?

Några sällsynt snälla människor säger att hon har mina ögon. Även om det är otroligt smickrande så är jag insiktsfull nog att konstatera att denna tös har ögon som jag själv bara kan skapa med hjälp av make up. Hon är liksom the real thing.


Igår insåg jag dock någon som hon verkligen är lik! Till tonerna av Nothing compares 2 U smälte hennes ansikte för en stund ihop med...

...Sinéad O'Connors. De blev plötsligt jättelika!

Men det spelar ingen roll. Den här prinsessan är min, min, min, bara min ändå.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica.

Långsamt, långsamt sjunker en väldigt stor sanning in i min själ:
Min lillebror; MIN lillebror; min LILLEbror; alltså min lilleBROR - killen jag minns när han föddes (17 minuter över 8 på nyårsaftons morgon 1984) - ska gifta sig. Gifta sig!

Det är stort. Nästan ogreppbart. Jag pendlar mellan att på ett intellektuellt sätt planera, drömma och fantisera och att på ett mer emotionellt sätt snarare kippa efter andan.

Jag förstår att jag överreagerar. Jag vet att jag bara är syster, inte mamma. Men det verkar mina känslor tokstrunta i! De dansar glatt jenka inne i mig med två hopp framåt i förväntan och spänning och ett hopp tillbaka i gråtmildhet och sentimentalitet.

Min lillebror. Min älskade lillebror. Han ska gifta sig!! En av livets riktigt stora dagar är i antågande och jag vill vara beredd att ta emot den på allra bästa sätt.

Inläggets rubrik är en liten ömhetsbetygelse till min lillebror, men i brist på en bild av honom to go med temat får det istället bli en bild av mina två yngstas lek från härom dagen. Även det med en viss seglartouch, eller hur?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett nytt år

Sådär, då var ett nytt år igångkickat, och därtill även ett nytt sätt att fira nyår avbockat från listan. De allra flesta nyårsaftnar i mitt liv har firats på LO's Nyårskonferens (närmare bestämt sisådär 20 st), men redan förra året kände vi att en sen kväll & natt i kyrkan med småbarn drar mer energi ur en än vad det ger tillbaka.

Så, när våra kära vänner Lundbergs inbjöd till "den lyxigaste supén" tackade vi med glädje ja! Lyxigt värre var det också. Förrättssoppa (min personliga favorit, dessutom), en övermåttan underbart fantastisk huvudrätt bestående av oxfilé, potatisgratäng, svampsås & sallad, samt avslutningsvis en glassefterrätt bjöds vi på. Därtill även ostbricka och, efter att vi firat av några raketer, lite glögg som avrundning på festligheterna.

Som lök på laxen fick vi också umgås med härliga familjen Hugosson, vilket inkluderade en alldeles färsk liten minimänniska! Ojsingen, det är helt obegripligt hur små nyföddingar är!! Och den här lille krabaten är inte ens en vecka gammal. Njutning.

Förutom denna sena vickning, har även lillebrors 25-årsdag hunnits med. Efter att i 24 år (med några undantag) ha firats hans födelsedag med en brakmiddag på tidig eftermiddag, visade det sig att lillebror i år redan under förmiddagen skulle följa med flickvännen till hennes hemtrakter, så uppvaktandet förlades till hans sängkant kl 07 i morse. Eller, det var meningen att alla skulle sammanstråla kl 07, men då alla tillresande syskon med familjer försov sig blev det viss fördröjning. Mys hos föräldrarna blev det dock och klockan var lunch innan vi drog hemåt för att ladda om batterierna inför ovan beskrivna afton.

Nu är vi hemkomna och mina ögonlock för en ojämn kamp mot mig. De vill vara slutna, och jag vill se vad jag skriver. Det orättvisa är att de är fyra (två övre, två undre), medan stackars jag bara är en.
De vinner.
Jag förlorar.
God natt.
Och gott nytt åt.
Snark.

Tack för all feedback!

Jag var övertygad om att Rakel satte huvudet på spiken och hängav mig åt att tycka att blogger.com är ena usla mobbare.

Sen läste jag Agda-Magdas inlägg och kände att det ju alltid finns två sidor av varje mynt. Blogger.com har kanske inte heller haft det så lätt och finner kanske därför en slags tröst i att sparka på någon annan. Det är inte en ursäkt, men i alla fall en förklaring.

Mrs T vände dock upp och ned på allting. Kan det var så? Är det ett elakartat, utstuderat politiskt rävspel som är orsaken till mitt lidande? Har min presidentkandidatur skakat om etablissemanget så till den milda grad att de nu ger sig på min lilla blogg?! Så lågt av dem. SÅ LÅGT.

Hur som helst så är jag tacksam, Paula, för din tydligt välvilliga inställning i frågan. Må du lyckas.

Varför syns jag inte?

Två särskilt fina människor har länkat till min blogg på deras sidor (Paula och Gadd). Det är snällt, tycker jag! Den senast tiden har jag bloggat mer än någonsin tidigare, men jag ser att länken till min blogg hos mina vänner har "frusit" på ett inlägg som just ny fyller 1 vecka och 1 dag.

Kan någon förklara detta märkliga fenomen? Har jag gjort något fel? Har de särskilt fina människorna månne länkat till just den bloggposten och inte till själva bloggen? Är jag utsatt för något slags subtil mobbing av blogger.com?

Kan ingen göra något åt saken?

One day you're in, and the next - you're out.

Nu ligger jag här i sängen och undrar över ifall jag möjligen tillhör den exklusiva skaran. Ni vet, de utvalda. De som har koll, är trendkänsliga, vet vad som är på och vad som är av.

För vad har väl varit höstens snackis nummer ett? Idol, kanske du påstår. Eller klimathotet. HA!, säger jag. Du har uppenbarligen NOLL KOLL! JAG däremot har fuktat mitt högra pekfinger och låtit inne-vinden blåsa på det och vet att berätta att hösten snackis nummer ett är Svinis! (Ja, alltså Svininfluensan, Nya influensan eller A/H1N1 för den som hellre vill krångla till det.)

Oj vad det har skrivits. För någon månad sen bestämde jag mig faktiskt för att sluta läsa vad som stod då jag mer och mer fick slåss emot tankarna att död skulle drabba mina nära och kära. Utöver dessa spaltkilometrar har miljontals (eller var det miljardtals?) kronor avsatts till att köpa in och distribuera ett vaccin som beräknas anlända strax efter att det kan göra någon direkt nytta.

Nu undrar du varför jag tror mig vara en i Klicken. Jo du! Igår, lördagen den 3 oktober 2009 kl 17:30 var jag frisk. Samma dag, kl 17:45 var jag sjuk. Vad sägs om det? Imponerande, minst sagt. Vi väntade besök av väldigt kära vänner och jag försökte med all kraft att morska upp mig och visa mig från min bästa sida, trots att jag under kvällens gång allt mer insåg att det jag drabbats av säkerligen inte var något som våra vänner hade lust att umgås med...

Så, efter en natt med ganska dålig sömn vaknade jag upp med:

• feber
• huvudvärk
• ont i kroppen
• dålig mage (jag utelämnar dock detaljerna)
• extremt halsont
• en överväldigande känsla av att ständigt vilja sova
  

En jämförelse med sjukvårdsguidens lista över symptom på Svinis visar att det enda som saknas är frossa.

Så, nu återstår frågan: Är jag en av dem? En av dem som drabbats av, upplevt, håller på att genomleva för att slutligen kunna uttala mig i pressen om hur det var?

Och bevisar det i sådana fall att jag cool?

"Jag vet vem jag är." /Bloggen

Ja, det är väl inget att hymla med, det faktum att detta är en blogg som uppdateras alldeles lagom sällan för att varken skapa en läsekrets eller självdö. Den bara myser omkring här i cybern, nöjd med att finnas men utan några som helst mål med livet.

Ibland spritter det till av liv i den och då kan den framstå som en rätt trivsam kompis, den pratar på om stort och smått och gläds storligen över ifall någon vill lyssna. Sen glömmer den plötsligt bort sig, glömmer bort att gemenskap bygger på kommunikation, och fastnar i stället med blicken långt, långt borta och säger inte ett knyst.

Bloggen fyllde nyligen två år, och jag har inga som helst förväntningar på att bloggens karaktär kommer att utvecklas på det här området. Den kommer nog alltid att förbli en sporadisk gäst i bloggsfären, utan chans att någonsin avancera till att bli en endaste webbläsares startsida.
Och det är helt okej.

Sveriges bästa blogg?

Under sommaren har jag fått en ny liten vana. Den har inte förändrat mina dagsrutiner på ett nämnvärt sätt, utan snarare bara satt en liten, liten extra guldkant på tillvaron.
Jag har nämligen hittat min nummer ett favorit-blogg! Varje dag uppdateras den med nya inlägg om smått & stort och på något märkligt sätt lyckas författaren alltid få mig att för några minuter slappna av och bara läsa, nicka, le, skratta, snyfta eller bara skaka på huvudet.
Alex Schulman. Vilken mästerlig skribent! Hans pappablogg på aftonbladet "Att vara Charlie Schulmans pappa" kan bara rekommenderas. Killen är genial.

Att behålla sitt barn är kvinnans rättighet!

Något som gör mig fruktansvärt upprörd efter Dokumentär inifråns program på SVT ikväll, "Jag ska göra abort", är den totala avsaknaden av någon inom sjukvården som säger till dessa tvekande, gråtande kvinnor att de är i sin fulla rätt att BEHÅLLA barnet! Alla kollar att det är ett "tydligt beslut" att göra abort, och när den gråtande patienten svarar "ja, det blir nog bäst så här" så är man nöjd och bockar av i journalen att patienten är säker.
Om bara en enda hade sagt till Jenny eller Mia att de FÅR behålla sina barn, att det är högst troligt att det kommer att gå hur bra som helst för dem, att de är i en optimal ålder att föda och ta hand om ett barn - hade de då fortfarande valt abort?
Det är dags att ropa ut från hustaken att det är varje kvinnas rättighetatt få föda sitt barn!

Livets gång

Idag fyller pappa 60 år. Kära nån! 60! Det är verkligen vuxet. Jag har hittills inte fått någon ålderskris i mitt liv, men det här skapar ändå någon slags "oj, jag är nog ändå rätt gammal"-känsla. Om pappa är 60 så är det ju knappast troligt att jag och mina systrar sitter på en filt i skuffen på en Ford Granada och leker med klippdockor längre. (Emma och jag leker medan Hanna står för själva tillverkningen av klippdockorna.) Eller att vi tre badar med badmössor i lysande färger för att mamma enkelt ska kunna hålla reda på oss från solstolen. Eller att jag bankar på Emmas dörr och skriker av indignation över att jag inte får leka med henne och hennes kompisar. Eller att Hanna och jag springer omkring i baddräkter på tomten i störtregnet i vårt årliga gnugga-helt-håret-med-schampo-och-fylla-skurhinkar-med-regnvatten-för-att-sedan-skölja-håret-i.
När blev jag så gammal att min pappa kan fylla 60?