När olyckan är framme

Om jag skulle ta tag i det här nu. Att blogga, alltså. Har varit sådär ickeinspirerad som vi väl alla blir i perioder och har inte lyckats klämma ur mig ens ett hej. Har tittat på bloggen, mitt senaste inlägg, alla andras uppdateringar och med en suck gått vidare.
Men, en av poängerna med den här bloggen är ju att ha en plats att samla viktiga saker ur barnens liv, och därför får jag helt enkelt ta mig i kragen nu.

För i måndags hände något viktigt och hemskt i lille L's liv.

Vi var på besök hos älskad syster och hade en supermysig dag. T var i sjunde himlen och mamma och lillebror bara slappade och njöt.
Framåt kvällningen skulle hemmets ställas i ordning för festligheter och en underbart vacker, nyfållad duk ströks för att läggas på stora matbordet. Jag var trött, helt hiskligt trött, och halvsatt i soffan med uppsikt över stora delar av rummet. Nästan perfekt. Det jag inte såg var var det nyss använda strykjärnet tog vägen. Jag vände mig om för att kolla på lille L (som just nu är i fasen att han drar och känner på precis allting, precis hela tiden), och ser hur han just har greppat strykjärnet i handtaget och lyft det från byrån där det nyss ställts. Innan jag ens hinner skrika, har han kapitulerat för dess tyngd och placerat plattan på sin vänstra handrygg. Jag skrek "STRYKJÄRN!", Samuel skrek "RING AMBULANS" och min svåger ringde 112.

Allt gick så fruktansvärt fort. Inom några sekunder var handen under vatten, men redan då var det tydligt att skadan var svår. Över halva handryggen var helt vit, förutom röda märken efter ånghålen i plattan, även pek- och långfinger var brända.

På SOS instruerade de oss att inte ha is i vattnet, utan att hålla en vattentemperatur på omkring 18 grader. L skrek som jag aldrig hört honom skrika, mina tårar sprutade och allt var bara så kaotiskt.

Efter ca 15 minuter kom ambulansen och då hade vår lille hjälte precis lugnat ner sig och hängde tyst i pappas famn med handen i en vattenfylld Tupperwaretillbringare. Vi följdes åt till ambulansen och där tog jag över lilleman som satt i mitt knä under resan in. Trots att de körde försiktigt skvimpade vatten hela tiden ur tillbringaren, så väl framme var både mina och L's byxor rejält blöta.

På akuten fick vi snabbt hjälp av Helt Fantastisk Personal. Jag brukar väl tycka att de alltid är duktiga på Barnsjukhuset, men denna gång var något extra. En av sköterskorna fullständigt trollband L med sina lekar, så när läkaren genomförde undersökning två (den första fick avbrytas pga att huden var för fuktig och L för orolig) sa han inte ett knyst utan tittade bara på världens bästa sjuksköterska.
Den andra undersökningen innefattade att det hudlager som redan släppt från handen klipptes & rullades av, såret (ett enda stort, öppet köttsår över handryggen) rengjorde och ett vaselinnät las på innan handen bands in i bomull och bandage.

Redan under timmarna på akuten började världens tappraste kille att leka igen. Han klättrade och lekte för fullt redan innan han hade fått smärtstillande och mamma och pappa (som anlände ca 10 minuter efter oss) bara gapade. Sån tapper kille!

På tisdagen var det dags att möta plastikkirurgen. Han undersökte handen och kontrollerade att det fanns "kapiläråterfyllnad", vilket är vad man hoppas på - finns det så är de ytliga blodkärlen inte skadade och handen kommer att läka ihop på ca 14 dagar. Tyvärr verkar inte hela handen ha klarat sig så bra, men eftersom L bara är 1 år så ville han även konsultera en äldre, mer erfaren kollega.
Slutsatsen blev att de ger handen 14 dagar på sig att läka efter bästa förmåga. Om allt går riktigt bra, så har den nya, friska huden så stor läkkraft att den täcker de svårare skadorna - i annat fall behöver det transplanteras.

Innan hemgång i tisdags las ett nytt förband. Denna gång användes dock inte ett vaselinnät, utan ett torrt nät som de hoppades på skulle växa fast i såret för att så småningom falla av tillsammans med skorpan. De instruerade oss att höra av oss om något tillstötte (ex feber, etc), annars var nästa återbesök inplanerat till fredag.

Hela onsdagen gick och L var sitt vanliga, solskens-jag. Vilken kille!

Torsdag morgon vaknade han dock och var jättevarm. Tyvärr hade vi inte tillgång till en termometer (vi sov inte hemma den natten), men jag gav honom febernedsättande och ringde plastikirurgin. De gav oss tid efter lunch, och vi åkte upp. Lilla, goa killen var rätt loj hela förmiddagen, men när undersköterskan började fingra på bandaget fick han panik.
Det var ju dock inget att göra, de var tvungna att kontroller att såret inte blivit infekterat. Tack o lov så var så inte fallet!! Han hade helt enkelt bara blivit sjuk över natten. Positivt nyheter, på nåt sätt.
Dock var det lite nedslående att det "torra nätet" som ju var menat att växa ihop med såret, istället var mättat av vätska och låg ovanpå hela skadan. Handen rengjordes och nytt nät las på.

Återigen talade läkaren om transplantation, men att han inte ville operera "nu" utan vänta de 14 dagarna. Det känns lite läskigt att en operation låter så självklar när han pratar. Jag skulle önska att han lät mer som att det är ett worst case-scenario som sannolikt inte blir aktuellt.

Idag ska handen läggas om igen, och på måndag blir det dags igen.

Jag tycker så oerhört synd om vår minsting. När man själv gör illa sig så är det ju oftast en "klantighetsaspekt" inblandad och det finns därmed anledning att anklaga sig själv för smärtan man upplever. Han är bara en nyfiken 1-åring som testar allt och som har en förälder som inte hängde med.

Dagens bloggtips

Jag gillar ju Alex Schulmans blogg. Den är inte alltid strålande (längre, i somras var det dock en daglig glädje att läsa hans inlägg), tyvärr är den ibland till och med tråkigt elak (min känsla är att det är den "gamle" Alex Schulman som då skymtar fram) men ibland - ja, då är den nog en av de bästa bloggarna jag hittat.

Senaste inlägget skulle jag vilja kategorisera som ett av de bättre. Han har gåvan att formulera sin åsikt så självklar att den blir svår att argumentera emot.

Små, små ord av kärlek

"Pa-pa! Pa-pa!"
Och som omväxling "Ma-ma! Ma-ma!"
Pausen mellan stavelserna är viktig, det går absolut inte att lättvindigt sätta ihop två stavelser. För några dagar landade även storebrors namn i lillebrors ordbank och går nu under beteckningen "E-o".

Andra saker att säga kan vara "app" (napp) ä-ta (behöver väl ingen uttolkning), at-ten (vatten), e-jå (hej då), förutom tit-ta, am-pa och övriga klassiker.

Gulligast var dock härom morgonen när lille L kröp omkring på och runt oss i sängen. Han klarvaken, vi förnekandes att vi också vaknat... Plötsligt satte han sitt finger över mina läppar och sa "putt", varpå han böjde sig ner och gav mig två blöta pussar, med vidöppen mun och tungan hängande nedför hakan. Kanske inte så trevligt, kan tyckas, men mammas hjärta smälte...

Av alla tillgängliga ord har min 1-åring valt ut "puss" som särskilt viktigt!

Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig!

Åh, ibland är det SÅ SVÅRT att behöva avstå från det man mest av allt längtar efter och som plötsligt finns inom räckhåll. För vem vill inte ha ett sovrum som inspirerats av en blandning av sockervadd, Svansjön och...rent vansinne?

Just detta finns just nu till salu på Blocket och jag sitter med mobilen i handen, redo att ta ett enkelt sms-lån för att kunna finansiera drömmen. Tänk vad ljuvligt, romantiskt och alldeles, alldeles UNDERBART att få både inleda och avsluta varje dag i denna inredningsdröm!

Om de varma, smakfullt designade tapeterna dessutom kan ingå i köpet är ju lyckan gjord...

Men nej. Man kan inte få allt man drömmer om, och detta måste nog tyvärr bli precis en sådan dröm som aldrig kommer att bli sann. Så synd.

Aftonbön, del 2

Som sagt ingår det i vår kvällsrutin att sjunga Gud som haver, och därefter be varsin egen "fri" bön. För att hjälpa T att hitta en struktur för bönen, brukar vi börja med att tacka Gud för några saker, därefter be om förlåtelse ifall samvetet känns tungt, och slutligen be om hjälp för egen eller annans räkning. Vad de olika delarna fylls med är väldigt varierande, men oftast hjärtliga och ärliga.

T kan dock tycka att det är svårt att sätta rätt "rubrik" på det han vill prata med Gud om. Ikväll, tex, inleddes bönen med att han tackade "för en jättejättejättejättehärlig dag", varpå han fortsatte:
"Förlåt Gud för min lillebror L. Han bara suger på saker, och häller ut saker, och rör till alla saker. Gud, välsigna honom så att han slutar med det."

Och mamma bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta...

Aftonbön

Ikväll orkade inte T be en egen aftonbön, utan kände att det fick räcka med att sjunga Gud som haver, samt att jag bad en egen bön (annars ber vi varsin bön högt). En sak var dock allt för viktig för att inte tillägga, så när jag var klar med min bön sa han att han ville be "bara en sak till Gud". Sagt och gjort, fingrar knäpptes och ögon slöts:
"Gud, tack att F* sjunger så vackert och att jag har lärt med att sjunga som henne. I Jesu namn, amen."


*F är Rödluvans äldsta dotter, och T tog stort intryck av att höra henne sjunga i kyrkan härom sistens.

Ett nytt år

Sådär, då var ett nytt år igångkickat, och därtill även ett nytt sätt att fira nyår avbockat från listan. De allra flesta nyårsaftnar i mitt liv har firats på LO's Nyårskonferens (närmare bestämt sisådär 20 st), men redan förra året kände vi att en sen kväll & natt i kyrkan med småbarn drar mer energi ur en än vad det ger tillbaka.

Så, när våra kära vänner Lundbergs inbjöd till "den lyxigaste supén" tackade vi med glädje ja! Lyxigt värre var det också. Förrättssoppa (min personliga favorit, dessutom), en övermåttan underbart fantastisk huvudrätt bestående av oxfilé, potatisgratäng, svampsås & sallad, samt avslutningsvis en glassefterrätt bjöds vi på. Därtill även ostbricka och, efter att vi firat av några raketer, lite glögg som avrundning på festligheterna.

Som lök på laxen fick vi också umgås med härliga familjen Hugosson, vilket inkluderade en alldeles färsk liten minimänniska! Ojsingen, det är helt obegripligt hur små nyföddingar är!! Och den här lille krabaten är inte ens en vecka gammal. Njutning.

Förutom denna sena vickning, har även lillebrors 25-årsdag hunnits med. Efter att i 24 år (med några undantag) ha firats hans födelsedag med en brakmiddag på tidig eftermiddag, visade det sig att lillebror i år redan under förmiddagen skulle följa med flickvännen till hennes hemtrakter, så uppvaktandet förlades till hans sängkant kl 07 i morse. Eller, det var meningen att alla skulle sammanstråla kl 07, men då alla tillresande syskon med familjer försov sig blev det viss fördröjning. Mys hos föräldrarna blev det dock och klockan var lunch innan vi drog hemåt för att ladda om batterierna inför ovan beskrivna afton.

Nu är vi hemkomna och mina ögonlock för en ojämn kamp mot mig. De vill vara slutna, och jag vill se vad jag skriver. Det orättvisa är att de är fyra (två övre, två undre), medan stackars jag bara är en.
De vinner.
Jag förlorar.
God natt.
Och gott nytt åt.
Snark.