I mitt sätt att tänka var den här dagen inte direkt den mest glimrande i historien. En hemmadag utan något särskilt alls som gjorde dagen extra lycklig. Ändå blev just denna dag Theodors lyckodag! Varför då, kan man undra. Jo, det beskrev han tydligt:
1: Han fick, för första gången, bonus i Yatzy.
2: Han fick visa upp sin cykel, och sina cykelskills, för morfar.
3: Idag lämnade bästa kompisen Lukas USA för att tillbringa sommaren i Sverige.
En mycket nöjd 6,5-åring tackade Jesus för sin lyckodag.
torsdag 16 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
Och så var de bara 23....
Redan för ett par månader sedan blev det klart att vänster framtand på nedre raden höll på att förlora greppet. Processen gick långsamt framåt, men för de allra närmaste tänderna var det aldrig en fråga om om, utom om när.
I början av veckan blev situationen plötsligt akut och det stod klart att slaget var förlorat. Tanden höll desperat fast vid tandköttet, men under onsdagen tappade den alltmer greppet till den slutligen, bokstavligen, hängde i en skör tråd.
Vid torsdagsförmiddagens mellis tjänstgjorde tanden som vanligt tillsammans med sina bröder och systrar i det gemensamma arbetet att mala maten, när det plötsligt bara hände! Ingen märkte exakt i vilket ögonblick tanden gick från att vara en "finns" till att vara en "förlorad", men sanningen gick inte att förneka.
Den första tanden är nu tappad och storkillens lycka överstiger alla gränser! Det har jublats, kramats och dansats här hemma även om vi alla känt att ett blad har vänts och ett nytt kapitel om storkillens barndom börjat skrivas.
Min bäbis, min första unge, min stora kille: Min Theodor har tappat sin första tand! Det ÄR stort!
I början av veckan blev situationen plötsligt akut och det stod klart att slaget var förlorat. Tanden höll desperat fast vid tandköttet, men under onsdagen tappade den alltmer greppet till den slutligen, bokstavligen, hängde i en skör tråd.
Vid torsdagsförmiddagens mellis tjänstgjorde tanden som vanligt tillsammans med sina bröder och systrar i det gemensamma arbetet att mala maten, när det plötsligt bara hände! Ingen märkte exakt i vilket ögonblick tanden gick från att vara en "finns" till att vara en "förlorad", men sanningen gick inte att förneka.
Den första tanden är nu tappad och storkillens lycka överstiger alla gränser! Det har jublats, kramats och dansats här hemma även om vi alla känt att ett blad har vänts och ett nytt kapitel om storkillens barndom börjat skrivas.
Min bäbis, min första unge, min stora kille: Min Theodor har tappat sin första tand! Det ÄR stort!
lördag 30 april 2011
På egna ben
Innan vi blev utskrivna, frågade jag (för femtielvte gången) om vi borde använda inomhushjälm på lillan tills skallen läkt ihop. Återigen blev vi försäkrade om att det var onödigt, men denna läkare lag till att "så länge hon bara faller från sitt- eller kryphöjd. Däremot är det ju bra om hon inte står upp", något som jag log och sa att det ju tack o lov inte var något hon lärt sig.
När vi, några timmar senare, kom hem satte jag ner lillan på golvet i vardagsrummet. Så glad hon blev! Efter fem långa dagar borta var hon äntligen hemma! Det dröjde inte länge förrän hon ålade efter brorsorna in i deras rum för att leka loss. När vi kom in hade hon dock inte nöjt sig med att leka med leksakerna.
Där stod hon, vinglades och stolt, och höll fast sig i bokhyllan...
När vi, några timmar senare, kom hem satte jag ner lillan på golvet i vardagsrummet. Så glad hon blev! Efter fem långa dagar borta var hon äntligen hemma! Det dröjde inte länge förrän hon ålade efter brorsorna in i deras rum för att leka loss. När vi kom in hade hon dock inte nöjt sig med att leka med leksakerna.
Där stod hon, vinglades och stolt, och höll fast sig i bokhyllan...
fredag 29 april 2011
Ett jättelångt inlägg om en endaste dag
Dagarna lunkar på i långsam takt. Inte heller under fredagen blev det någon ny CT gjord. Idag försökte de dock inte ens att övertala henne att ligga blickstilla och titta rakt upp i taket, utan de kom slutligen fram till att hon ska röntgas under narkos.
Jag förstår inte riktigt varför det är så omöjligt att få henne röntgad under natten, när hon sover som tyngst. Då är det förvisso bara "jourrötgen", inget inplanerat, men jag skulle gladeligen lägga henne i vagnen och vänta ut en lucka. Hellre det än att vänta här i flera dygn för att hon slutligen ändå måste sövas.
I allt är vi naturligtvis oändligt tacksamma för svensk sjukvård i allmänhet och Akademiska sjukhuset i synnerhet. Tänk vilka resurser som sätts in när något händer! Det är helt och hållet fantastiskt.
Eftersom att allting snabbt flyter ihop till en enda minnessoppa, kommer här en dagboksartat beskrivning av dag tre på Barnsjukhuset:
Vi vaknade vid 06:30.
Ca 08:20 kom pappa & lillkillen (efter att ha kört storkillen till skolan) och vi åt frukost tillsammans.
Kl 09 och kl 09:15 var det dags för ögondroppar som syftar till att få pupillen att vidga sig. Hon såg ungefär ut som en lite alien med abnormt stora pupiller i ett rum med dagsljus.
Kl 10 var det tid för ögonundersökning. Det hela syftade till att titta igenom hela ögonbottnen (det görs genom att lysa med ficklampa genom ett slags förstoringsglas in i ögat och titta överallt, "hela varvet runt", så att säga) för att kontrollera att det inte fanns blödningar där.
Naturligtvis blev lillan livrädd, så både Samuel & jag fick hjälpa sköterskan att hålla fast henne + spärra upp hennes ögon medan doktorn tittade och tittade och tittade.
Det kändes förfärligt att utsätta henne för det. Stackars, stackars liten flicka!
Väl tillbaka "hemma", ca 11:10, var överläkaren från barnneurologen och letade efter oss. Han sa att det ev skulle bli narkos men att de inte bestämt sig än.
Sen gick dagen i ett lååångsamt tempo. Strax före två blev det bestämt att hon ska röntgas under narkos, så då behövde det sättas en sk infart (för dropp och ev andra mediciner), men för att det inte skulle göra för ont fick hon en bedövningssalva, Embla, som bedövar huden. När den var på satte jag henne i vagnen så att vi kunde ta en liten promenad till slottet och möta pappa!
Väl tillbaka blev det dags för att sätta infarten och återigen hölls lillan i ett järngrepp medan hon skrek i smärta och rädsla. De försökte först på handen, men gav slutligen upp och hittade istället rätt i foten. När allt var klart och droppet skulle sättas in (eftersom hon blev satt på fasta inför narkosen) fick vi dock motbud - röntgen hade fullt upp och ny tid blev bestämt till lördag fm.
Det fina i kråksången var att hon därmed fick äta - nu är dock inte hennes aptit på topp eftersom hon under natten fick feber och har blivit tokförkyld.
Aftonen spenderades först med att grabbarna och pappa kom. Vi åt mat (från MAX) och spelade ett par spel innan de gick strax före kl 20. I dörren mötte de mina föräldrar och min lillasyster som hade packat en fikakorg. De höll mig & lillan mysigt sällskap i en timme innan vi smorde henne med olja och bad om full hälsa i Jesu namn. Amen!
I morgon vankas äntligen röntgen och, most likely, hemgång!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag förstår inte riktigt varför det är så omöjligt att få henne röntgad under natten, när hon sover som tyngst. Då är det förvisso bara "jourrötgen", inget inplanerat, men jag skulle gladeligen lägga henne i vagnen och vänta ut en lucka. Hellre det än att vänta här i flera dygn för att hon slutligen ändå måste sövas.
I allt är vi naturligtvis oändligt tacksamma för svensk sjukvård i allmänhet och Akademiska sjukhuset i synnerhet. Tänk vilka resurser som sätts in när något händer! Det är helt och hållet fantastiskt.
Eftersom att allting snabbt flyter ihop till en enda minnessoppa, kommer här en dagboksartat beskrivning av dag tre på Barnsjukhuset:
Vi vaknade vid 06:30.
Ca 08:20 kom pappa & lillkillen (efter att ha kört storkillen till skolan) och vi åt frukost tillsammans.
Kl 09 och kl 09:15 var det dags för ögondroppar som syftar till att få pupillen att vidga sig. Hon såg ungefär ut som en lite alien med abnormt stora pupiller i ett rum med dagsljus.
Kl 10 var det tid för ögonundersökning. Det hela syftade till att titta igenom hela ögonbottnen (det görs genom att lysa med ficklampa genom ett slags förstoringsglas in i ögat och titta överallt, "hela varvet runt", så att säga) för att kontrollera att det inte fanns blödningar där.
Naturligtvis blev lillan livrädd, så både Samuel & jag fick hjälpa sköterskan att hålla fast henne + spärra upp hennes ögon medan doktorn tittade och tittade och tittade.
Det kändes förfärligt att utsätta henne för det. Stackars, stackars liten flicka!
Väl tillbaka "hemma", ca 11:10, var överläkaren från barnneurologen och letade efter oss. Han sa att det ev skulle bli narkos men att de inte bestämt sig än.
Sen gick dagen i ett lååångsamt tempo. Strax före två blev det bestämt att hon ska röntgas under narkos, så då behövde det sättas en sk infart (för dropp och ev andra mediciner), men för att det inte skulle göra för ont fick hon en bedövningssalva, Embla, som bedövar huden. När den var på satte jag henne i vagnen så att vi kunde ta en liten promenad till slottet och möta pappa!
Väl tillbaka blev det dags för att sätta infarten och återigen hölls lillan i ett järngrepp medan hon skrek i smärta och rädsla. De försökte först på handen, men gav slutligen upp och hittade istället rätt i foten. När allt var klart och droppet skulle sättas in (eftersom hon blev satt på fasta inför narkosen) fick vi dock motbud - röntgen hade fullt upp och ny tid blev bestämt till lördag fm.
Det fina i kråksången var att hon därmed fick äta - nu är dock inte hennes aptit på topp eftersom hon under natten fick feber och har blivit tokförkyld.
Aftonen spenderades först med att grabbarna och pappa kom. Vi åt mat (från MAX) och spelade ett par spel innan de gick strax före kl 20. I dörren mötte de mina föräldrar och min lillasyster som hade packat en fikakorg. De höll mig & lillan mysigt sällskap i en timme innan vi smorde henne med olja och bad om full hälsa i Jesu namn. Amen!
I morgon vankas äntligen röntgen och, most likely, hemgång!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Feber :-(
Vid 02:10 vaknade jag av att lillan var orolig och att en underbar sjuksköterska som vi träffat varje natt pysslade om henne.
Jag trodde att de gjort en kontroll på henne (de andra nätterna har de med jämna mellanrum lyst med ficklampa i hennes ögon för att se att pupillen jobbar som den ska), men det visade sig att lilla hjärtat hade legat vaken när sköterskan kom.
Trots ny blöja, myspys, saltlösning i den täppta näsan och sång kom hon inte till ro, så då kollade vi tempen (i armhålan). Den visade på över 38, så där fick både sömnlösheten och den höga pulsen sin förklaring.
Nu sover min skatt igen, med Alvedon i magen och änglar vid sin sida. God natt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag trodde att de gjort en kontroll på henne (de andra nätterna har de med jämna mellanrum lyst med ficklampa i hennes ögon för att se att pupillen jobbar som den ska), men det visade sig att lilla hjärtat hade legat vaken när sköterskan kom.
Trots ny blöja, myspys, saltlösning i den täppta näsan och sång kom hon inte till ro, så då kollade vi tempen (i armhålan). Den visade på över 38, så där fick både sömnlösheten och den höga pulsen sin förklaring.
Nu sover min skatt igen, med Alvedon i magen och änglar vid sin sida. God natt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 28 april 2011
Och dag läggs till natt
I tisdags natt, när prinsessans huvud var så svullet att det bokstavligen såg ut som att ett extra huvud trängde ut ur hennes huvud, trodde jag ändå att vi skulle åka hem nästa morgon. Men, onsdagen passerade och klartecknet uteblev. Röntgen som skulle ha gjorts under mitt förra inlägg fick skjutas fram pga att vår lilla vildbatting ställde sig totalt oförstående till idén att hon skulle ligga blickstilla på rygg i fem minuter. Inte ens efter att hon fått lugnande slutade hon vinka till sköterskorna...
Så kom torsdagen och jag var säkrare än någonsin på att det vankades hemgång. Men icke. Röntgen måste först av allt bevisa att blödningen slutat (tack o lov för noggrann sjukvård!!!) och därtill ska andra kontroller göras.
Vi har fått sällskap på rummet av en söt liten 3,5-åring med sju njurstenar (!), så nu är det inte riktigt lika enkelt att ta dagen som den kommer.
Den lille storebrodern har hälsat på ända sen 11-snåret och den stora storebrodern anslöt vid 1330, så lillstrumpan får i alla fall lov & rörelse kring sig!
I skrivandes stund genomförs ett nytt försök att röntga. Pappa är på plats med lilltösen medan brorsorna & jag utforskar lekterapins lekplats!
Jag tror ju att vi åker hem i morgon, men jag slutar härmed att ta det för givet.
Slutligen, några bilder från dagen!
Lillstrumpan har eget badkar på rummet, minsann! Efter avslutat bad hade även golvet fått bada....
Lillkillen & pappa joinade för lunch. Urmysigt värre!
Själva huvudpersonen för allt drama är i stort sett som vanligt, men vi som känner henne ser ändå att det är något med proportionerna över huvudet och kring ögonen som inte riktigt är sig likt ännu. När bulan helt har lagt sig lär ju ordningen bli återställd i alla fall. Vår fantastiska flicka!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Så kom torsdagen och jag var säkrare än någonsin på att det vankades hemgång. Men icke. Röntgen måste först av allt bevisa att blödningen slutat (tack o lov för noggrann sjukvård!!!) och därtill ska andra kontroller göras.
Vi har fått sällskap på rummet av en söt liten 3,5-åring med sju njurstenar (!), så nu är det inte riktigt lika enkelt att ta dagen som den kommer.
Den lille storebrodern har hälsat på ända sen 11-snåret och den stora storebrodern anslöt vid 1330, så lillstrumpan får i alla fall lov & rörelse kring sig!
I skrivandes stund genomförs ett nytt försök att röntga. Pappa är på plats med lilltösen medan brorsorna & jag utforskar lekterapins lekplats!
Jag tror ju att vi åker hem i morgon, men jag slutar härmed att ta det för givet.
Slutligen, några bilder från dagen!
Lillstrumpan har eget badkar på rummet, minsann! Efter avslutat bad hade även golvet fått bada....
Lillkillen & pappa joinade för lunch. Urmysigt värre!
Själva huvudpersonen för allt drama är i stort sett som vanligt, men vi som känner henne ser ändå att det är något med proportionerna över huvudet och kring ögonen som inte riktigt är sig likt ännu. När bulan helt har lagt sig lär ju ordningen bli återställd i alla fall. Vår fantastiska flicka!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 27 april 2011
Status update
Ungefär nu röntgas vår prinsessa igen för att det ska bli säkert att blödningen har stoppats. Som synes är hon dock vid gott mod och agerar ungefär som vanligt.
När hon låg på britsen på väg in i röntgemaskinen i natt så kände jag hur fruktans iskalla hand försökte få ett grepp om mitt hjärta, jag såg tusen scenarion fladdra förbi som alla målade upp smärta och lidande. Sådär som det så lätt blir när man börjar oroa sig över barnen.
I samma stund kände jag dock hur Jesus själv bara fanns där och påminde mig om de tecken som följer den som tror: ormar ska de ta med händerna och inte ens dödligt gift skadar dem! Vilket löfte!!
Jag visste då och jag vet nu att det inte kommer att bli några bestående men. Jesus har sagt det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)