De går och fiskar

Under uppväxtåren hände det sig både nu & då att pappa tog med oss för att fiska. Inte minst lämpade det sig bra i hans hemtrakter längst Vindelälven i södra Lappland. Jag minns dessa tillfällen som otroligt mysiga - pappa trivdes som fisken i vattnet (jag vet, jag är ändlöst skojig) och som en extra bonus så var farmor & farfar inte helt sällan närvarande på dessa turer.

Som kuriosa kan tilläggas att just fiskespö var en så viktig del i farföräldrarnas ögon att de till och med köpte egna spön till "oss tre". (Ja, det här var ju alltså när jag var en minitös och mina favoritsmåsyskon ännu inte var födda.) I skrivandes stund kan jag nog inte komma ihåg att de i övrigt gav oss några presenter, men det gjorde det säkert. Och gjorde de det inte är det ju inte så konstigt med tanke på att de hade sisådär 700 barnbarn. Men om fiskespön nu var de enda presenten så säger det ju nåt om tyngden i det hela. :)

Mina mysiga minnen till trots, så är det mycket som ska till för att jag skulle ge mig ut och fiska idag. Det är nämligen så att jag nu, precis som när jag var liten, vare sig förmår mig agna en mask eller döda en fisk. Allt sånt skötte farfar och pappa på den gamla goda tiden, men när jag nu själv är förälder inser jag att jag inte kan smita ifrån längre. Enda sättet att garanterat slippa är ju att helt enkelt fiskestrejka.

Till protokollet skall ändå föras att jag älskar allt det där andra kring fisketuren! Men att agna bete & döda fiskar - nej, det avstår jag intensivt gärna ifrån.

Tack o lov får mina barn ändå växa upp med att fiska! Maken älskar det och drar med barnen ut på fiske några gånger per säsong. Någon gång ibland (läs vart femte år) låter sig även min far övertalas till att följa med, och idag är en sån dag.

För en dryg halvtimme sen vinkade jag av maken & storkillen och i eftermiddag hoppas vi alla att det blir nyfångad regnbågsforell till middag!

God fiskelycka!

- Posted using BlogPress from my iPhone

En mysig eftermiddag & kväll med Lyckelinds

Tänk vad märkligt svårt det är, det där att ta sig tid att umgås med vänner. VARFÖR är det nästan omöjligt att se till att det blir av?! När man springer på varandra någonstans känner man hur roligt det är att prata och man skiljs åt med att konstatera "Vi måste verkligen umgås snart!" - med betoning på måste - och ändå kan det bokstavligen gå år och dar utan att nåt händer!

Idag har det dock äntligen blivit av. :) Fina familjen Lyckelind bjöd hem oss till sitt paradis strax utanför Uppsala. Å, om jag kunde skulle jag minimera vår familj till klassisk dockskåpsstorlek, så att vi skulle kunna flytta in hos Lyckelinds utan att de ens skulle märka det!

Vi har njutit av deras oerhört vackra hem, deras goda mat och supermysiga sällskap. Hur ljuvligt är det inte att träffas, pingstsyskon emellan! ;)

Nu hoppas jag att det inte ska dröja 300 år tills vi träffas igen (och att vårt hem snart ska få lite mer beboelig form så att vi kan bjuda tillbaka).


Hela gänget vid middagsbordet (som Désirées pappa har gjort).


3 av 4 Lyckelindar - minstingen hade vid det här laget somnat för natten. Trappan har Natanael byggt tillsammans med far (och svärfar?) sin. Så väldans fin!


Om man fick ha två äkta hälftar i Sverige skulle jag starkt överväga att fria till den här trappan. Där den delar sig går ena trappan till barnens rum och den andra till föräldrarnas. Alla rum sitter dock ihop med dörrar emellan. Vilken drömlösning!!!

En mysig eftermiddag och kväll har dock nått sitt slut och nu är det definitivt dags att sova. God natt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

I'm back!!

Äntligen! Jag har, efter 3 månader, gjort klart pappersexercisen som behövdes för att få ut en ny iPhone 4 på försäkringen (istället för den som stals i kyrkan i början av maj). Det innebär också att jag äntligen kan börja blogga från mobilen igen, så nu kan bloggen få liv! Så håll i hatten! Här kommer jag!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett litet kliv för människan...

Samma rubrik som den 22 sept 2009. Då gällde det lilleman, nu gäller det lilltösen.

Idag fyllde hon nämligen 10 månader och 14 dagar, och jag roade mig med att hålla lite extra koll på henne. Hon har ju "nästangått" jättelänge nu, hållit ett par fingrar i något och tagit sig fram på två ben, och jag tänkte att 10,5-månadersdagen kunde bli ett symboliskt datum att slutligen ta de första stegen utan hjälp.

Eftermiddagen tillbringade vi hos Axhakes, och minsann! Plötsligt hände det! Lilltösen släppte soffan och promenerade en liten bit. Ingen jättebit, men en alldeles odiskutabel bit. Lilltösen har finulerat ut självaste gå-koden. Våran duktiga, duktiga lilla prinsessa kan gå!!!

Visst, än så länge tar hon sig snabbaste fram på rumpan (det är ju så hon "kryper", precis som jag också gjorde), men inom några veckor lär hon tulta omkring. Liiiite tidigare än jag kanske hade tänkt mig, men naturligtvis helt rätt tid för henne. Att få sitta på första parkett när en människa växer upp är ofattbart stort!

(Tyvärr var jag ju iPone 4-lös vi detta stora tillfälle, så bilderna är tagna senare.)

Jamen, då är det ju bara att flytta!

‎"Det är inte länge tills jag flyttar hemifrån: Jag har ju lärt mig att hälla upp mjölk själv, och så vet jag vart TV4 Sport är, den är på elvan."
Theo, 6,5 år vid frullen idag.

Nu var jag förvisso inte med själv vid frukosten, utan snodde helt enkelt citatet från makens Facebooksida. Men vissa saker måste faktiskt sparas för eftervärlden - och platsen för det är denna blogg! :-)

Se där ja. Hon står!

Det har under flera veckor varit tydligt att lilltösen i stort sett har fattat grejen med att stå utan att hålla i sig, men hittills har hennes stående i det fria alltid varat under så korta sekunder att de inte kan kategoriseras som genombrott.

Idag hände det dock! Hon blev arg på mig i köket (hon var hungrig och tyckte att mamma var värsta aset som lät maten dröja - åtminstone är det min tolkning) och stod och höll sig i handtaget till förvaringslådan under ugnen och grät när hon slutligen fick nog. Jag tror att hon kände att hennes känslor inte blev presenterade på ett nog dramatiskt sätt, för plötsligt släppte hon handtaget och stod helt fritt på golvet, tittade på mig och bara skrek. Inte illa alls!

Senare under dagen har hon upprepat konststycket flera gånger - dock utan att ackompanjera sig själv med tårar och skrik. Duktiga, duktiga flickan min!

För liten, för stor och alldeles lagom.

Det går ju inte att komma runt att yngre syskon faktiskt inte kan få göra allt som äldre syskon får. Många tårar i veckan blir det för lillkillen när storebror säger hej då för att åka till skolan, åka på innebandyträning eller, som idag, cykla till kusinen för att leka.
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.

Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.

Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!