Någon som anmäler sig frivilligt till Renoveringsknytis (tack för namnet, Marianne!) hos oss? Knytismomentet består av att gästerna bidrar genom att anlända i oömma kläder, med hjälpsamma händer och ett glatt humör, medan vi bidrar med möbler att kånka omkring på samt god mat.
Denna festliga tilldragelse skulle förslagsvis äga rum lördagen den 7 november kl 14-18.
Varmt välkommen!
(Eftersom jag inser att detta kommer att skapa anmälningsfeber i bloggvärlden, måste jag tillägga att det blir "först till kvarn" i det här fallet. Alla kan faktiskt inte alltid vara med. Sorry, Göran.)
fredag 23 oktober 2009
tisdag 20 oktober 2009
Doobidoo, jag vill ju va som er!
Jag drömmer om att göra en stor rockad här hemma! Den består av att byta funktion mellan det som idag är arbetsrum/musikrum (stort) och T's rum (litet). Oavsett hur vi möblerar, rensar och fixar med lekrummet så förblir det nämligen obönhörligt för litet för att rymma två barns lek.
Detta samtidigt som det stora arbetsrummet oftast står oanvänt då Samuel & jag alltid sitter med våra datorer någon annanstans (oftast i vardagsrummet). Arbetsrummets enda riktiga funktion är som undervisningsrum när jag har sångelever hemma, och till detta behövs inte ett så stort rum.
Så, what's the problem?
Jo, jag orkar liksom aldrig ta tag i detta! Om alla möbler ändå ska byta rum borde vi verkligen ta tillfället i akt och byta golv från de tråkiga linoleummattorna till något trevligare, samt passa på att måla lister och väggar. Vi planerar ju inte att bo kvar här i en evighet och inför en framtida försäljning är denna uppgradering av de båda rummen direkt nödvändig. Utöver det behöver några kompletterande möbler införskaffas för att allting från det stora rummet ska rymmas i det lilla.
Hela projektet blir därmed så stort, tidskrävande och komplicerat att jag inte ens orkar initiera det hela. Det tar liksom stopp innan det ens har börjat.
Jag beundrar SÅ, från djupet av mitt hjärta, alla duktiga människor som ständigt genomför projekt i sina hem! Hur orkar ni?! Jag ser bilder på bloggar och suckar längtansfullt - tänk om det vore JAG som hade denna osvikliga drivkraft, inspiration och disciplin för att skapa allt det där! Jag reser mig till hälften från datorn för att gå loss med maskeringstejpen, men sjunker sen ner igen. Det skulle ta oss flera månader att slutföra projektet. Om ens det räcker.
Ibland vill jag inget hellre än att vara som er, ni otroliga hemmafixare. Duktiga, fantastiska ni!
Detta samtidigt som det stora arbetsrummet oftast står oanvänt då Samuel & jag alltid sitter med våra datorer någon annanstans (oftast i vardagsrummet). Arbetsrummets enda riktiga funktion är som undervisningsrum när jag har sångelever hemma, och till detta behövs inte ett så stort rum.
Så, what's the problem?
Jo, jag orkar liksom aldrig ta tag i detta! Om alla möbler ändå ska byta rum borde vi verkligen ta tillfället i akt och byta golv från de tråkiga linoleummattorna till något trevligare, samt passa på att måla lister och väggar. Vi planerar ju inte att bo kvar här i en evighet och inför en framtida försäljning är denna uppgradering av de båda rummen direkt nödvändig. Utöver det behöver några kompletterande möbler införskaffas för att allting från det stora rummet ska rymmas i det lilla.
Hela projektet blir därmed så stort, tidskrävande och komplicerat att jag inte ens orkar initiera det hela. Det tar liksom stopp innan det ens har börjat.
Jag beundrar SÅ, från djupet av mitt hjärta, alla duktiga människor som ständigt genomför projekt i sina hem! Hur orkar ni?! Jag ser bilder på bloggar och suckar längtansfullt - tänk om det vore JAG som hade denna osvikliga drivkraft, inspiration och disciplin för att skapa allt det där! Jag reser mig till hälften från datorn för att gå loss med maskeringstejpen, men sjunker sen ner igen. Det skulle ta oss flera månader att slutföra projektet. Om ens det räcker.
Ibland vill jag inget hellre än att vara som er, ni otroliga hemmafixare. Duktiga, fantastiska ni!
måndag 19 oktober 2009
Liten update
Ja, nu hade jag tänkt lägga upp en bild på minstingen, men eftersom bilden sitter fast i ett minneskort i makens kamera, och det kortet är fyllt av sisådär 700 000 andra bilder så får jag lita på eventuella läsares fantasi istället.
Vad bilden föreställer? En liten kille på 1 år minus två veckor som under den senast veckan har släppt fram tre nya tänder. Hörntanden som jag skrev om för ett tag sedan (som jag vid närmare eftertanke insåg inte var en hörntand utan en sidotand, alltså "tanden närmast till höger om framtänderna") har numera balanserats upp av höger framtand, väster framtand och idag vänster sidotand. Det är alltid lika fascinerande att konstatera hur mycket äldre ett barn plötsligt ser ut när leendet fylls av gaddar!
I morgon är det fotografering på storebrors förskola och då är det även fritt fram för syskonfotografering vilket jag ser fram emot! Ska bli så mysigt att få en fin bild på killarna precis i samband med deras födelsedag.
Nej, nu ska jag vila lite till. Har fortfarande inte repat mig sen influensa-inlägget och idag är det sängen som gäller. Hoppas dock att denna sjukdomsperiod snart ska vara avklarad! So long.
Vad bilden föreställer? En liten kille på 1 år minus två veckor som under den senast veckan har släppt fram tre nya tänder. Hörntanden som jag skrev om för ett tag sedan (som jag vid närmare eftertanke insåg inte var en hörntand utan en sidotand, alltså "tanden närmast till höger om framtänderna") har numera balanserats upp av höger framtand, väster framtand och idag vänster sidotand. Det är alltid lika fascinerande att konstatera hur mycket äldre ett barn plötsligt ser ut när leendet fylls av gaddar!
I morgon är det fotografering på storebrors förskola och då är det även fritt fram för syskonfotografering vilket jag ser fram emot! Ska bli så mysigt att få en fin bild på killarna precis i samband med deras födelsedag.
Nej, nu ska jag vila lite till. Har fortfarande inte repat mig sen influensa-inlägget och idag är det sängen som gäller. Hoppas dock att denna sjukdomsperiod snart ska vara avklarad! So long.
tisdag 13 oktober 2009
Om du har 5 minuter över: Gatumusikanter sjunger Stand by me
Snubblade över denna på Facebook. Välgörenhetsorganisationen "Playing for change" har rest runt jorden och spelat in en drös gatumusikanter som framför "Stand by me". Alla lyssnar på samma grundversion så alla spelar i samma tonart & tempo och i slutändan har ljud & bild mixats ihop till en gemensam musikvideo. Snyggt gjort.
söndag 4 oktober 2009
One day you're in, and the next - you're out.
Nu ligger jag här i sängen och undrar över ifall jag möjligen tillhör den exklusiva skaran. Ni vet, de utvalda. De som har koll, är trendkänsliga, vet vad som är på och vad som är av.
För vad har väl varit höstens snackis nummer ett? Idol, kanske du påstår. Eller klimathotet. HA!, säger jag. Du har uppenbarligen NOLL KOLL! JAG däremot har fuktat mitt högra pekfinger och låtit inne-vinden blåsa på det och vet att berätta att hösten snackis nummer ett är Svinis! (Ja, alltså Svininfluensan, Nya influensan eller A/H1N1 för den som hellre vill krångla till det.)
Oj vad det har skrivits. För någon månad sen bestämde jag mig faktiskt för att sluta läsa vad som stod då jag mer och mer fick slåss emot tankarna att död skulle drabba mina nära och kära. Utöver dessa spaltkilometrar har miljontals (eller var det miljardtals?) kronor avsatts till att köpa in och distribuera ett vaccin som beräknas anlända strax efter att det kan göra någon direkt nytta.
Nu undrar du varför jag tror mig vara en i Klicken. Jo du! Igår, lördagen den 3 oktober 2009 kl 17:30 var jag frisk. Samma dag, kl 17:45 var jag sjuk. Vad sägs om det? Imponerande, minst sagt. Vi väntade besök av väldigt kära vänner och jag försökte med all kraft att morska upp mig och visa mig från min bästa sida, trots att jag under kvällens gång allt mer insåg att det jag drabbats av säkerligen inte var något som våra vänner hade lust att umgås med...
Så, efter en natt med ganska dålig sömn vaknade jag upp med:
Så, nu återstår frågan: Är jag en av dem? En av dem som drabbats av, upplevt, håller på att genomleva för att slutligen kunna uttala mig i pressen om hur det var?
Och bevisar det i sådana fall att jag cool?
För vad har väl varit höstens snackis nummer ett? Idol, kanske du påstår. Eller klimathotet. HA!, säger jag. Du har uppenbarligen NOLL KOLL! JAG däremot har fuktat mitt högra pekfinger och låtit inne-vinden blåsa på det och vet att berätta att hösten snackis nummer ett är Svinis! (Ja, alltså Svininfluensan, Nya influensan eller A/H1N1 för den som hellre vill krångla till det.)
Oj vad det har skrivits. För någon månad sen bestämde jag mig faktiskt för att sluta läsa vad som stod då jag mer och mer fick slåss emot tankarna att död skulle drabba mina nära och kära. Utöver dessa spaltkilometrar har miljontals (eller var det miljardtals?) kronor avsatts till att köpa in och distribuera ett vaccin som beräknas anlända strax efter att det kan göra någon direkt nytta.
Nu undrar du varför jag tror mig vara en i Klicken. Jo du! Igår, lördagen den 3 oktober 2009 kl 17:30 var jag frisk. Samma dag, kl 17:45 var jag sjuk. Vad sägs om det? Imponerande, minst sagt. Vi väntade besök av väldigt kära vänner och jag försökte med all kraft att morska upp mig och visa mig från min bästa sida, trots att jag under kvällens gång allt mer insåg att det jag drabbats av säkerligen inte var något som våra vänner hade lust att umgås med...
Så, efter en natt med ganska dålig sömn vaknade jag upp med:
- feber
- huvudvärk
- ont i kroppen
- dålig mage (jag utelämnar dock detaljerna)
- extremt halsont
- en överväldigande känsla av att ständigt vilja sova
Så, nu återstår frågan: Är jag en av dem? En av dem som drabbats av, upplevt, håller på att genomleva för att slutligen kunna uttala mig i pressen om hur det var?
Och bevisar det i sådana fall att jag cool?
tisdag 22 september 2009
Ett litet kliv för människan...
Eftersom jag inte skriver dagbok passerar tyvärr väldigt många "måste minnas"-upplevelser förbi utan att riktigt få fäste, vilket resulterar i att de snart har glömts bort. Så, eftersom jag ju inte använder den här bloggen för något särskilt viktigt alls, kan jag ju lika gärna notera några av dessa viktiga saker här! Förhoppningsvis innebär det att jag senare kan redogöra för tid & plats för åtminstone några viktiga upplevelser ur livet...
Något som självklart bör ropas ut från hustaken, är ju att lille L för 1,5 vecka sedan bestämde sig för att han var redo att börja gå! Vid den mogna åldern av 10 månader och 9 dagar, och efter att ha stått huuuur stabilt som helst utan stöd i massvis av veckor, tog han på fredagskvällen den 11 september plötsligt ett kliv i det fria, på väg från fotpallen till vardagsrumsbordet. Så där, bara. Som att det inte var något konstigt med det.
Mamma noterade framsteget, men kändes sig osäker på om huruvida ett sådant litet kliv kvalade in som "första steget"?
Dagen efter var det dags att kolla upp om det verkligen var så att minstingen trodde sig om att gå, så mor & far satte sig på sedvanligt "locka-barnet-att-gå"-sätt (ni vet, man sitter mitt emot varandra på golvet, med benen rakt ut som ett V så att man i stort sett sitter fotsula mot fotsula mot den andre) och lockade lilleman mellan oss. Och johoddå, han gick! Typ tre steg i taget, sen var han ju tryggt framme i en föräldrafamn igen. Vilket lycka!
På söndagen den 13 september kom dock det stora genombrottet. Vi tittade in på söndagskaffe hos mina föräldrar, och käre morfar och jag satt i deras stora vardagsrum och pratade. Lilleman kröp omkring och tydliggjorde hjälpsamt att allting inom hans räckvidd behöver plockades undan för att undvika demolering. (Mormor och morfars hem är inte heeeelt småbarnanpassat.)
Nu och då ställde han sig upp, precis som han gjort under så många veckor.
Plötsligt var det dock något nytt i hur han betedde sig. Han stod på andra sidan rummet, vid dörren och tittade på oss. Sen lyfte han höger fot och vred kroppen lite, lite grann innan han satte ner foten igen.
Tystnad.
Sen repeterades samma balansakt. Höger fot lyftes från golvet, direkt åtföljt av att kroppen vreds ett litet, litet uns innan foten gick ner igen.
Återigen blev han helt stilla för att liksom begrunda att han fortfarande stod upp, trots detta dödsföraktande stuntnummer.
Sen hände det.
Han spände blicken i morfar & mig och satte av. Rakt fram. MINST 10 steg! Bara sådär. Tjoff, liksom. Om jag hade tagit 10 normala kliv i det rummet hade jag sannolikt fått väldigt ont i näsan vid krocken mot väggen, men när en bäbis tar 10 duktiga kliv har inte ens halva rummet avverkats, så då blev han trött och sjönk värdigt ner i sittande ställning och mottog vårt jubel.
Ännu en individ har erövrat ett av livets viktigaste och mest grundläggande kunskaper, och jag satt på första parkett. Halleluja!
Något som självklart bör ropas ut från hustaken, är ju att lille L för 1,5 vecka sedan bestämde sig för att han var redo att börja gå! Vid den mogna åldern av 10 månader och 9 dagar, och efter att ha stått huuuur stabilt som helst utan stöd i massvis av veckor, tog han på fredagskvällen den 11 september plötsligt ett kliv i det fria, på väg från fotpallen till vardagsrumsbordet. Så där, bara. Som att det inte var något konstigt med det.
Mamma noterade framsteget, men kändes sig osäker på om huruvida ett sådant litet kliv kvalade in som "första steget"?
Dagen efter var det dags att kolla upp om det verkligen var så att minstingen trodde sig om att gå, så mor & far satte sig på sedvanligt "locka-barnet-att-gå"-sätt (ni vet, man sitter mitt emot varandra på golvet, med benen rakt ut som ett V så att man i stort sett sitter fotsula mot fotsula mot den andre) och lockade lilleman mellan oss. Och johoddå, han gick! Typ tre steg i taget, sen var han ju tryggt framme i en föräldrafamn igen. Vilket lycka!
På söndagen den 13 september kom dock det stora genombrottet. Vi tittade in på söndagskaffe hos mina föräldrar, och käre morfar och jag satt i deras stora vardagsrum och pratade. Lilleman kröp omkring och tydliggjorde hjälpsamt att allting inom hans räckvidd behöver plockades undan för att undvika demolering. (Mormor och morfars hem är inte heeeelt småbarnanpassat.)
Nu och då ställde han sig upp, precis som han gjort under så många veckor.
Plötsligt var det dock något nytt i hur han betedde sig. Han stod på andra sidan rummet, vid dörren och tittade på oss. Sen lyfte han höger fot och vred kroppen lite, lite grann innan han satte ner foten igen.
Tystnad.
Sen repeterades samma balansakt. Höger fot lyftes från golvet, direkt åtföljt av att kroppen vreds ett litet, litet uns innan foten gick ner igen.
Återigen blev han helt stilla för att liksom begrunda att han fortfarande stod upp, trots detta dödsföraktande stuntnummer.
Sen hände det.
Han spände blicken i morfar & mig och satte av. Rakt fram. MINST 10 steg! Bara sådär. Tjoff, liksom. Om jag hade tagit 10 normala kliv i det rummet hade jag sannolikt fått väldigt ont i näsan vid krocken mot väggen, men när en bäbis tar 10 duktiga kliv har inte ens halva rummet avverkats, så då blev han trött och sjönk värdigt ner i sittande ställning och mottog vårt jubel.
Ännu en individ har erövrat ett av livets viktigaste och mest grundläggande kunskaper, och jag satt på första parkett. Halleluja!
torsdag 17 september 2009
"Jag vet vem jag är." /Bloggen
Ja, det är väl inget att hymla med, det faktum att detta är en blogg som uppdateras alldeles lagom sällan för att varken skapa en läsekrets eller självdö. Den bara myser omkring här i cybern, nöjd med att finnas men utan några som helst mål med livet.
Ibland spritter det till av liv i den och då kan den framstå som en rätt trivsam kompis, den pratar på om stort och smått och gläds storligen över ifall någon vill lyssna. Sen glömmer den plötsligt bort sig, glömmer bort att gemenskap bygger på kommunikation, och fastnar i stället med blicken långt, långt borta och säger inte ett knyst.
Bloggen fyllde nyligen två år, och jag har inga som helst förväntningar på att bloggens karaktär kommer att utvecklas på det här området. Den kommer nog alltid att förbli en sporadisk gäst i bloggsfären, utan chans att någonsin avancera till att bli en endaste webbläsares startsida.
Och det är helt okej.
Ibland spritter det till av liv i den och då kan den framstå som en rätt trivsam kompis, den pratar på om stort och smått och gläds storligen över ifall någon vill lyssna. Sen glömmer den plötsligt bort sig, glömmer bort att gemenskap bygger på kommunikation, och fastnar i stället med blicken långt, långt borta och säger inte ett knyst.
Bloggen fyllde nyligen två år, och jag har inga som helst förväntningar på att bloggens karaktär kommer att utvecklas på det här området. Den kommer nog alltid att förbli en sporadisk gäst i bloggsfären, utan chans att någonsin avancera till att bli en endaste webbläsares startsida.
Och det är helt okej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)