Elva, tolv, slut!

Så kan det låta när Lilleman räknar tre fåglar i Småttingarnas Bildordbok. :)



Ja, han ville inte att mamma skulle ta kort...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Juiceäpple

Lilleman har slutligen bestämt sig för att det är dags att börja prata. Han har ju, precis som sin bror och sin mor, valt att dröja lite med just den grejen.

Det började lossna i början av sommaren, men när vi drog iväg med husvagnen i början av augusti exploderade det. Hur roligt som helst! Han har fullt upp med att formulera meningar och uttala konsonanter och det ploppar ständigt ut nya, för oss fullt begripliga, meningar.

Och varför bloggar jag om de just nu? Vet inte. Blev bara så mjuk i hjärtat när han nyss kom med ännu en clementin (han hade just ätit en) och sa "meja juiceäpple". När vi svarade "Juiceäpple?" pekade han på apelsinjuicen på bordet och sa "juice". Så, jo, visst var juiceäpple ett välmotiverat namn på denna supergoda frukt. Gullunge!




Btw så var den stora vinsten under husvagnssemestern att han slutligen övergick från att vara vår egen lilla ryss och svara "da" till att bli helsvensk och svara "ja". Det drog liksom ur pluggen för honom och alla möjliga andra ord började komma. Mysigt!

Och ja, det är Melodikrysset som skymtar i bild. Såna är vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Bauff Wouiter!!!

Lilleman är obeskrivligt avundsjuk på att storebror går i skolan. "Jejji åckå kola!" är klagovisan som fyller vårt hem, framfört på hög volym och ackompanjerat av tårar och snor.
Tyvärr kan man ju inte börja skolan vi 2,5 års ålder så det är bara för oss alla att rida ur hans förtvivlan. Liten tröst kan det ju dock vara att få låna storebrors supercoola Buzz Lightyeardräkt.
När katten är borta, liksom.

- Posted using BlogPress from my iPhone

När regnet öser ner

Idag har det kommit helt vansinnigt mycket regn. Gång efter gång öppnades himlen och regnet fullständigt öste ner. Däremellan sken dock solen, precis som att ingenting hade hänt.

Nån gång på eftermiddagen, när ännu ett skyfall drog igång (vilket visade sig bli dagens sista) drabbades jag av ett barndomsminne.

Under uppväxtåren i Umeå hade min äldsta syster Hanna och jag en årlig tradition som utspelades under just den här typen av extraordinära skyfall. Vi drog på oss baddräkter och skyndade ut på tomten för att placera ut hinkar under stuprören. Vi sprang omkring i regnet tills vi var helt genomblöta, och avslutade sedan regndansen med att tvätta håret med regnvattnet vi samlat in. Världens mys!

Inspirerad av detta förelsog jag grabbarna att springa ut och leka i vattnet. Lillkillen ville absolut inte, men storkillen nappade snabbt. På med badbyxor (i stressen hittade jag inte hans, så lillebrors badbyxor fick duga), linne och stövlar!


När brorsan var på väg ut insåg lilleman rolighetspotentialen i vad som höll på att hända och drog snabbt av sig kläderna för att följa med. Som tur var hittade jag hans andra par badbyxor.


Ja, sen var det bara att ge sig hän. "Vår" bollplan hade förvandlats till en sjö som blev en perfekt vattenlekplats!

För min del blev det absolut en av sommarens höjdpunkter. Så oerhört mysigt!

Aftonbön

Storkillen och Lilleman sover i våningssäng och går alltid och lägger sig samtidigt, åldersskillnaden till trots. Lilleman somnar som regel ganska snart medan Storkillen oftast läser en bok och lyssnar på lite musik innan han somnar.

I nattningen ingår att vi ber aftonbön. Först ber vi "Gud som haver" (i toner) och sedan får någon leda övriga i bön. Det blir ju lätt ett mönster hur ett barns kvällsbön formuleras (jag kan som exempel fortfarande min barndoms "fria bön" i det närmaste utantill!) och något som alltid återkommer är att Storkillen inleder med "Tack Jesus" (varpå vi andra repeterar "Tack Jesus"), och fortsätter med "tack för idag", vilket vi alltså också säger. Ja, sen fortsätter kvällssamtalet med Jesus...

Sen ett tag tillbaka har dock Lilleman allt oftare dragit igång bönen med sin egen tolkning av ovanstående fraser. Det låter ungefär "Dack Sesus", följt av "Dack da". Mer än så blir det dock aldrig. Han tycker nämligen att det är fullt tillräckligt att tacka Jesus för idag och vill därefter ha välling.
Ikväll var dock annorlunda!

Direkt efter att Gud som haver hade klingat ut, högg Lilleman i med sina vanliga två fraser. Men sen fortsatte han! "Dack Jeji" (tack för Levi), "dack Eo" (tack för Theo), "dack pappa, dack mamma, dack Elsesi". Hans förtjusning över att vi andra förstod och följde med var total, så han drog hela familjen ett par, tre varv innan han tyckte att vi alla vara klara och drog till med ett "Aaaaaaaaaaaamen!".

Vilken underbar kvällsbön. Tack Jesus för vår familj!

A slightly more sophisticated You

Man brukar ju påstå att ett par glasögon ger sin bärare en lite mer intellektuell look och japp, det stämmer!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Du är inte klok, Madicken!

Jag har märkt att det blivit en viss slagsida åt lillemans håll här i bloggen. Jag fick först lite dåligt samvete, men har bestämt mig för att sluta med det. Småttingarna och jag är tillsammans hela dagarna medan storebror går i skolan, och av de två små är det han som är mest kommunikativ. Så, det får bli som det blir! Det blir nog en rättvis balans i slutänden.

Nog om det!

Måste skriva om en kul grej igår. Lilleman tittade ut genom fönstret och ropade "titta" när han såg en herre passera förbi. Vi pratade om "gubben" och jag undrade högt vad han skulle göra. "Han kanske ska äta?", föreslog jag. Lilleman såg begrundande ut och höll nog med om det. "Men vad ska han äta?", fortsatte jag. "Ska han äta en buss?" Responsen på detta väldigt konstiga förslag var ett litet skratt. "Eller ska han äta en traktor?".

Ungefär där hände det. Det uppstod ett totalt samförstånd mellan lilleman och mig om att mamma var supertokig. Oj vad han skrattade! Äta en traktor!!

Vi fortsatte lite till; gubben kanske skulle äta vagnen, stolen, etc, innan det skojiga la sig och vi gick vidare till annat.

Men det kändes stort! Jag lyckades få lilleman att tokskratta bara genom att trigga hans fantasi! Definitivt en milstolpe.

Dagens outfit!

Ja, en tvååring är ju lätt att roas av... Plötsligt såg han ut så här! Han hade hittat en av pappas t-shirt och kunde klä på sig den alldeles själv. :-)

Idol 2010!

Eftersom att bloggen låg öde under några månader kommer det att dyka upp lite grejer som borde ha hittat hit för länge sen.

Min tanke med bloggen är ju främst att ha en plats att samla minnen på, men naturligtvis också att dela med mig till den som eventuellt är intresserad. :-)

Här kommer ett klipp från Annandag jul 2010. Vi skulle just börja öva inför Gudstjänsten när lilleman istället intog pappas plats...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Öppna förskolan

Idag skulle vi ha lekt i kuddrummet på Fyrishov (alla småbarnsföräldrar i Uppsala förstår vilken stor dag detta därmed skulle bli). Tyvärr ledde det ena och det andra på morgonen till att planeringen fick göras om, och kosan styrdes istället till vårt nya favvohak: Öppna förskolan!

Levi bestämde att vagnen var under hans värdighet och insisterade på att gå, vilket gick lika bra det.



Eftersom den ursprungliga planeringen resulterat i att det fanns en termos varm choklad i skötväskan, fick det bli picnic på ÖF. Rätt mysigt det med.


Lillgrabben är omåttligt förtjust i att leka "vuxenlekar", så han tog ansvar för att dockorna fick mat och blev rapade, att alla föräldrar fick varsin tallrik och ställde sig därefter och lagade mat. Min mysiga kille!







Nu ska vi hämta storebror på skolan. So long!

- Posted using BlogPress from my iP dZzdrtghbvbvhhone

När jag blir stor!

Idag bestämde lilleman att pappa skulle ha brandmanshjälm på sig. Han gav sig absolut inte, och min snälle make lät honom få sin vilja igenom. En framtida karriär som brandman, kanske?
Hm, nej, hoppas inte det.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Inte för att skryta, men...

....det här är min son.

Världens finaste.

Ett litet kliv för människan...

Eftersom jag inte skriver dagbok passerar tyvärr väldigt många "måste minnas"-upplevelser förbi utan att riktigt få fäste, vilket resulterar i att de snart har glömts bort. Så, eftersom jag ju inte använder den här bloggen för något särskilt viktigt alls, kan jag ju lika gärna notera några av dessa viktiga saker här! Förhoppningsvis innebär det att jag senare kan redogöra för tid & plats för åtminstone några viktiga upplevelser ur livet...

Något som självklart bör ropas ut från hustaken, är ju att lille L för 1,5 vecka sedan bestämde sig för att han var redo att börja gå! Vid den mogna åldern av 10 månader och 9 dagar, och efter att ha stått huuuur stabilt som helst utan stöd i massvis av veckor, tog han på fredagskvällen den 11 september plötsligt ett kliv i det fria, på väg från fotpallen till vardagsrumsbordet. Så där, bara. Som att det inte var något konstigt med det.
Mamma noterade framsteget, men kändes sig osäker på om huruvida ett sådant litet kliv kvalade in som "första steget"?

Dagen efter var det dags att kolla upp om det verkligen var så att minstingen trodde sig om att gå, så mor & far satte sig på sedvanligt "locka-barnet-att-gå"-sätt (ni vet, man sitter mitt emot varandra på golvet, med benen rakt ut som ett V så att man i stort sett sitter fotsula mot fotsula mot den andre) och lockade lilleman mellan oss. Och johoddå, han gick! Typ tre steg i taget, sen var han ju tryggt framme i en föräldrafamn igen. Vilket lycka!

På söndagen den 13 september kom dock det stora genombrottet. Vi tittade in på söndagskaffe hos mina föräldrar, och käre morfar och jag satt i deras stora vardagsrum och pratade. Lilleman kröp omkring och tydliggjorde hjälpsamt att allting inom hans räckvidd behöver plockades undan för att undvika demolering. (Mormor och morfars hem är inte heeeelt småbarnanpassat.)
Nu och då ställde han sig upp, precis som han gjort under så många veckor.

Plötsligt var det dock något nytt i hur han betedde sig. Han stod på andra sidan rummet, vid dörren och tittade på oss. Sen lyfte han höger fot och vred kroppen lite, lite grann innan han satte ner foten igen.

Tystnad.

Sen repeterades samma balansakt. Höger fot lyftes från golvet, direkt åtföljt av att kroppen vreds ett litet, litet uns innan foten gick ner igen.

Återigen blev han helt stilla för att liksom begrunda att han fortfarande stod upp, trots detta dödsföraktande stuntnummer.

Sen hände det.

Han spände blicken i morfar & mig och satte av. Rakt fram. MINST 10 steg! Bara sådär. Tjoff, liksom. Om jag hade tagit 10 normala kliv i det rummet hade jag sannolikt fått väldigt ont i näsan vid krocken mot väggen, men när en bäbis tar 10 duktiga kliv har inte ens halva rummet avverkats, så då blev han trött och sjönk värdigt ner i sittande ställning och mottog vårt jubel.

Ännu en individ har erövrat ett av livets viktigaste och mest grundläggande kunskaper, och jag satt på första parkett. Halleluja!