Storkillen och Lilleman sover i våningssäng och går alltid och lägger sig samtidigt, åldersskillnaden till trots. Lilleman somnar som regel ganska snart medan Storkillen oftast läser en bok och lyssnar på lite musik innan han somnar.
I nattningen ingår att vi ber aftonbön. Först ber vi "Gud som haver" (i toner) och sedan får någon leda övriga i bön. Det blir ju lätt ett mönster hur ett barns kvällsbön formuleras (jag kan som exempel fortfarande min barndoms "fria bön" i det närmaste utantill!) och något som alltid återkommer är att Storkillen inleder med "Tack Jesus" (varpå vi andra repeterar "Tack Jesus"), och fortsätter med "tack för idag", vilket vi alltså också säger. Ja, sen fortsätter kvällssamtalet med Jesus...
Sen ett tag tillbaka har dock Lilleman allt oftare dragit igång bönen med sin egen tolkning av ovanstående fraser. Det låter ungefär "Dack Sesus", följt av "Dack da". Mer än så blir det dock aldrig. Han tycker nämligen att det är fullt tillräckligt att tacka Jesus för idag och vill därefter ha välling.
Ikväll var dock annorlunda!
Direkt efter att Gud som haver hade klingat ut, högg Lilleman i med sina vanliga två fraser. Men sen fortsatte han! "Dack Jeji" (tack för Levi), "dack Eo" (tack för Theo), "dack pappa, dack mamma, dack Elsesi". Hans förtjusning över att vi andra förstod och följde med var total, så han drog hela familjen ett par, tre varv innan han tyckte att vi alla vara klara och drog till med ett "Aaaaaaaaaaaamen!".
Vilken underbar kvällsbön. Tack Jesus för vår familj!
