Jag har en benägenhet att nu & då vara vaken i stort sett hela natten. I natt blev en sån. Tyvärr. Är ju jättetrött nu...
Det är ju självklart vansinnigt att inte sova, men samtidigt något så oerhört njutbart att bara vara själv i ett tyst och stilla hem i flera timmar!
Det får bli masssssa kaffe idag, helt enkelt - och det passar ju bra när lillasyster bjudit till fest!
Men före det ska storkillen & jag köpa lite grejer inför skolstarten på måndag. Välsignade barnbidrag!
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 20 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
När regnet öser ner
Idag har det kommit helt vansinnigt mycket regn. Gång efter gång öppnades himlen och regnet fullständigt öste ner. Däremellan sken dock solen, precis som att ingenting hade hänt.
Nån gång på eftermiddagen, när ännu ett skyfall drog igång (vilket visade sig bli dagens sista) drabbades jag av ett barndomsminne.
Under uppväxtåren i Umeå hade min äldsta syster Hanna och jag en årlig tradition som utspelades under just den här typen av extraordinära skyfall. Vi drog på oss baddräkter och skyndade ut på tomten för att placera ut hinkar under stuprören. Vi sprang omkring i regnet tills vi var helt genomblöta, och avslutade sedan regndansen med att tvätta håret med regnvattnet vi samlat in. Världens mys!
Inspirerad av detta förelsog jag grabbarna att springa ut och leka i vattnet. Lillkillen ville absolut inte, men storkillen nappade snabbt. På med badbyxor (i stressen hittade jag inte hans, så lillebrors badbyxor fick duga), linne och stövlar!
När brorsan var på väg ut insåg lilleman rolighetspotentialen i vad som höll på att hända och drog snabbt av sig kläderna för att följa med. Som tur var hittade jag hans andra par badbyxor.
Ja, sen var det bara att ge sig hän. "Vår" bollplan hade förvandlats till en sjö som blev en perfekt vattenlekplats!
För min del blev det absolut en av sommarens höjdpunkter. Så oerhört mysigt!
You and I
Igår kväll var maken & jag på kurs. Väldigt trevligt och givande men 100% oromantiskt. Att jag smyghöll Samuel i handen under stora delar av kursen och tyckte att det var det mysigaste vi gjort på evigheter säger mig att vi borde hitta ett sätt att gå ut själva snart...
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 15 augusti 2011
Tack för den här gången!
Efter att ha tillbringat sommaren i Sverige, är nu fina vännen Tove & hennes killar snart på väg tillbaka till andra sidan Atlanten. (Maken åkte häromdagen och är redan installerad hemma hos dem.)
När man har känt varandra i sisådär 17 (det låter ju inte klokt, kan det stämma?!) år, är ju sannolikheten rätt stor att man kommer att fortsätta vara vänner framöver också och DET är stort. Extra roligt blir det ju förstås att träffas när våra barn leker så bra tillsammans.
Nu är det dock slut för denna gång och storkillens tårar rinner. Skiljas och mötas - det är stora saker att lära sig hantera, inte minst för sådana sentimentalt lagda personer som storkillen och jag. Men man lär sig.
Tack o lov; man lär sig.
För att vi inte ska glömma hur våra vänner ser ut såg jag till att ta några fina porträttbilder.
(Sorry Tove. För rättvisans skull väger jag upp denna publicering med ett smickrande collage av mig & barnen.)
Tack för den här sommaren, vi saknar er redan!
- Posted using BlogPress from my iPhone
När man har känt varandra i sisådär 17 (det låter ju inte klokt, kan det stämma?!) år, är ju sannolikheten rätt stor att man kommer att fortsätta vara vänner framöver också och DET är stort. Extra roligt blir det ju förstås att träffas när våra barn leker så bra tillsammans.
Nu är det dock slut för denna gång och storkillens tårar rinner. Skiljas och mötas - det är stora saker att lära sig hantera, inte minst för sådana sentimentalt lagda personer som storkillen och jag. Men man lär sig.
Tack o lov; man lär sig.
För att vi inte ska glömma hur våra vänner ser ut såg jag till att ta några fina porträttbilder.
(Sorry Tove. För rättvisans skull väger jag upp denna publicering med ett smickrande collage av mig & barnen.)
Tack för den här sommaren, vi saknar er redan!
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 13 augusti 2011
Livet största stunder
...är ju ganska ofta väldigt små saker. Som att ha en sovande 2-åring på armen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
De går och fiskar
Under uppväxtåren hände det sig både nu & då att pappa tog med oss för att fiska. Inte minst lämpade det sig bra i hans hemtrakter längst Vindelälven i södra Lappland. Jag minns dessa tillfällen som otroligt mysiga - pappa trivdes som fisken i vattnet (jag vet, jag är ändlöst skojig) och som en extra bonus så var farmor & farfar inte helt sällan närvarande på dessa turer.
Som kuriosa kan tilläggas att just fiskespö var en så viktig del i farföräldrarnas ögon att de till och med köpte egna spön till "oss tre". (Ja, det här var ju alltså när jag var en minitös och mina favoritsmåsyskon ännu inte var födda.) I skrivandes stund kan jag nog inte komma ihåg att de i övrigt gav oss några presenter, men det gjorde det säkert. Och gjorde de det inte är det ju inte så konstigt med tanke på att de hade sisådär 700 barnbarn. Men om fiskespön nu var de enda presenten så säger det ju nåt om tyngden i det hela. :)
Mina mysiga minnen till trots, så är det mycket som ska till för att jag skulle ge mig ut och fiska idag. Det är nämligen så att jag nu, precis som när jag var liten, vare sig förmår mig agna en mask eller döda en fisk. Allt sånt skötte farfar och pappa på den gamla goda tiden, men när jag nu själv är förälder inser jag att jag inte kan smita ifrån längre. Enda sättet att garanterat slippa är ju att helt enkelt fiskestrejka.
Till protokollet skall ändå föras att jag älskar allt det där andra kring fisketuren! Men att agna bete & döda fiskar - nej, det avstår jag intensivt gärna ifrån.
Tack o lov får mina barn ändå växa upp med att fiska! Maken älskar det och drar med barnen ut på fiske några gånger per säsong. Någon gång ibland (läs vart femte år) låter sig även min far övertalas till att följa med, och idag är en sån dag.
För en dryg halvtimme sen vinkade jag av maken & storkillen och i eftermiddag hoppas vi alla att det blir nyfångad regnbågsforell till middag!
God fiskelycka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Som kuriosa kan tilläggas att just fiskespö var en så viktig del i farföräldrarnas ögon att de till och med köpte egna spön till "oss tre". (Ja, det här var ju alltså när jag var en minitös och mina favoritsmåsyskon ännu inte var födda.) I skrivandes stund kan jag nog inte komma ihåg att de i övrigt gav oss några presenter, men det gjorde det säkert. Och gjorde de det inte är det ju inte så konstigt med tanke på att de hade sisådär 700 barnbarn. Men om fiskespön nu var de enda presenten så säger det ju nåt om tyngden i det hela. :)
Mina mysiga minnen till trots, så är det mycket som ska till för att jag skulle ge mig ut och fiska idag. Det är nämligen så att jag nu, precis som när jag var liten, vare sig förmår mig agna en mask eller döda en fisk. Allt sånt skötte farfar och pappa på den gamla goda tiden, men när jag nu själv är förälder inser jag att jag inte kan smita ifrån längre. Enda sättet att garanterat slippa är ju att helt enkelt fiskestrejka.
Till protokollet skall ändå föras att jag älskar allt det där andra kring fisketuren! Men att agna bete & döda fiskar - nej, det avstår jag intensivt gärna ifrån.
Tack o lov får mina barn ändå växa upp med att fiska! Maken älskar det och drar med barnen ut på fiske några gånger per säsong. Någon gång ibland (läs vart femte år) låter sig även min far övertalas till att följa med, och idag är en sån dag.
För en dryg halvtimme sen vinkade jag av maken & storkillen och i eftermiddag hoppas vi alla att det blir nyfångad regnbågsforell till middag!
God fiskelycka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 12 augusti 2011
En mysig eftermiddag & kväll med Lyckelinds
Tänk vad märkligt svårt det är, det där att ta sig tid att umgås med vänner. VARFÖR är det nästan omöjligt att se till att det blir av?! När man springer på varandra någonstans känner man hur roligt det är att prata och man skiljs åt med att konstatera "Vi måste verkligen umgås snart!" - med betoning på måste - och ändå kan det bokstavligen gå år och dar utan att nåt händer!
Idag har det dock äntligen blivit av. :) Fina familjen Lyckelind bjöd hem oss till sitt paradis strax utanför Uppsala. Å, om jag kunde skulle jag minimera vår familj till klassisk dockskåpsstorlek, så att vi skulle kunna flytta in hos Lyckelinds utan att de ens skulle märka det!
Vi har njutit av deras oerhört vackra hem, deras goda mat och supermysiga sällskap. Hur ljuvligt är det inte att träffas, pingstsyskon emellan! ;)
Nu hoppas jag att det inte ska dröja 300 år tills vi träffas igen (och att vårt hem snart ska få lite mer beboelig form så att vi kan bjuda tillbaka).
Hela gänget vid middagsbordet (som Désirées pappa har gjort).
3 av 4 Lyckelindar - minstingen hade vid det här laget somnat för natten. Trappan har Natanael byggt tillsammans med far (och svärfar?) sin. Så väldans fin!
Om man fick ha två äkta hälftar i Sverige skulle jag starkt överväga att fria till den här trappan. Där den delar sig går ena trappan till barnens rum och den andra till föräldrarnas. Alla rum sitter dock ihop med dörrar emellan. Vilken drömlösning!!!
En mysig eftermiddag och kväll har dock nått sitt slut och nu är det definitivt dags att sova. God natt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Idag har det dock äntligen blivit av. :) Fina familjen Lyckelind bjöd hem oss till sitt paradis strax utanför Uppsala. Å, om jag kunde skulle jag minimera vår familj till klassisk dockskåpsstorlek, så att vi skulle kunna flytta in hos Lyckelinds utan att de ens skulle märka det!
Vi har njutit av deras oerhört vackra hem, deras goda mat och supermysiga sällskap. Hur ljuvligt är det inte att träffas, pingstsyskon emellan! ;)
Nu hoppas jag att det inte ska dröja 300 år tills vi träffas igen (och att vårt hem snart ska få lite mer beboelig form så att vi kan bjuda tillbaka).
Hela gänget vid middagsbordet (som Désirées pappa har gjort).
3 av 4 Lyckelindar - minstingen hade vid det här laget somnat för natten. Trappan har Natanael byggt tillsammans med far (och svärfar?) sin. Så väldans fin!
Om man fick ha två äkta hälftar i Sverige skulle jag starkt överväga att fria till den här trappan. Där den delar sig går ena trappan till barnens rum och den andra till föräldrarnas. Alla rum sitter dock ihop med dörrar emellan. Vilken drömlösning!!!
En mysig eftermiddag och kväll har dock nått sitt slut och nu är det definitivt dags att sova. God natt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)