Ett år med Jesus

Precis som många andra, köpte jag härom året "Ett år med Jesus" av Göran Skytte & Bo Brander. Definitivt ett av mitt livs bättre investeringar.

Som bekant så är hela boken en sammanställning av ett helt kyrkoårs predikningar, där först Bos predikan är nedskriven och där varje predikan sedan följs av ett samtal mellan prästen Brander och journalisten Skytte.

I dagarna läser jag dels texten för Fastlagssöndagen och dels för Askonsdagen och jag känner en sådan tacksamhet! Tacksamhet till min Gud för hans innerliga kärlek till, och goda vilja för, människan. Tacksamhet till Jesus för att han ägnade ett jordeliv åt att visa vem Gud är och sedan fullbordade sin livsuppgift genom att ge sitt liv för mig. Tacksamhet till Anden som kommunicerar Guds ord, genom Bibeln, in i mitt inre.

Idag inleds fastan och jag vill vara med. Jag vill vårstäda mitt inre, rensa mig för att bereda mer plats för Gud i mitt liv.

Brander uttrycker fastans mening bra när han säger "Att fasta är att öva sig i helighet och glädjefylld enkelhet". Om övning ger färdighet är detta helt klart en bra sak att öva på!


- Posted using BlogPress from my iPhone

segnälkaB

Idag var storkillen bjuden på kalas! Inte vilket kalas som helst, utan ett baklängeskalas! Själva anledningen till kalaset var kusinen som fyllde sex mäktiga år härom dagen. Det är väldigt, väldigt roligt att de två kusinerna är så jämngamla!

Storkillen valde present själv och fastnade för sin egna storfavorit Yatzy! Han har lärt sig det av mormor och är övertygad om att även kusinen kommer att älska det.

Medan jag slog in paketet, fick han i uppdrag att skriva ett kort/rita en teckning. Jag föreslog en traditionell Grattis önskar..., men han valde istället att skriva "Uppsala vore tomt utan dig!"
Sådär lite lagom storslaget.

Ja, baklängeskalas var det alltså, så det blev en spidermandräkt bak o fram (inte för att någon kunde se det, den är i princip identisk från båda håll, men för sakens skull). Ovanpå den blev det mjukisbyxor och skjorta med huva. Kanske inte hans mest festliga kläder, men vem kan få på sig "riktiga" byxor bak o fram?

Stor som han är gick han själv till kalaset, men jag hann fånga honom på bild innan han gick. Min äldste favorit!!



En snabblunch innan kalaset. Huvan ser nästan ut som en haklapp, minsann.



Ready to go. En mycket förväntansfull kille som anstränger sig för att slappna av för kameran.

Några timmar senare kom en väldigt nöjd kille hem igen. Tack för kalaset, lilla Lingonbus!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Som man bäddar får man ligga

Häromdagen hade storkillen en kompis hemma och de spelade Wii. De valde ett spel där båda inte kunde spela samtidigt, och kompisen bestämde att de skulle bytas av ifall man förlorat två gånger.

Efter en stunds spel förlorade kompisen för andra gången och sa: "Snäääälla, bara eeeen gång till!", varpå storkillen replikerade: "Du sa det själv, så inget gnäll!"

Typiskt skojigt, tyckte jag. (Och de också, för den delen.)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lilltösen

Här kommer en specialpost till er som vägrar Facebook. Låt mig presentera:
Vår dotter!


Här iklädd favvoplagget framför andra, småttingarnas egen OnePiece: overallen från Villervalla som lilltösen fick av Lundbergs när hon föddes.


Med eksem på kinderna, som tack o lov la sig med hjälp av kortisonsalva.


På öppna förskolan. Bilden lyckades jag ta i exakt det ögonblick hon för första gången fick prova fast föda. I love it!


Sovandes i sängen med nallen från mormor tryggt vid kinden, och rosa kaninen från mamma och pappas kollegor inom greppavstånd.


Grötpremiären härom veckan. Hon äääälskade den! (Och vem gör inte det? Banangröt är ju världens godis!)


Slutligen en bild med pappa från en skridskotur i februari.

Sådär. Det var lilltösen det! Vår egen Elsie-Li Björk!

Du är inte klok, Madicken!

Jag har märkt att det blivit en viss slagsida åt lillemans håll här i bloggen. Jag fick först lite dåligt samvete, men har bestämt mig för att sluta med det. Småttingarna och jag är tillsammans hela dagarna medan storebror går i skolan, och av de två små är det han som är mest kommunikativ. Så, det får bli som det blir! Det blir nog en rättvis balans i slutänden.

Nog om det!

Måste skriva om en kul grej igår. Lilleman tittade ut genom fönstret och ropade "titta" när han såg en herre passera förbi. Vi pratade om "gubben" och jag undrade högt vad han skulle göra. "Han kanske ska äta?", föreslog jag. Lilleman såg begrundande ut och höll nog med om det. "Men vad ska han äta?", fortsatte jag. "Ska han äta en buss?" Responsen på detta väldigt konstiga förslag var ett litet skratt. "Eller ska han äta en traktor?".

Ungefär där hände det. Det uppstod ett totalt samförstånd mellan lilleman och mig om att mamma var supertokig. Oj vad han skrattade! Äta en traktor!!

Vi fortsatte lite till; gubben kanske skulle äta vagnen, stolen, etc, innan det skojiga la sig och vi gick vidare till annat.

Men det kändes stort! Jag lyckades få lilleman att tokskratta bara genom att trigga hans fantasi! Definitivt en milstolpe.

Likakadan

Min äldsta systerdotter hade tidigt i livet en era där det var väldigt intressant att para ihop saker som, enligt henne, såg likadana ut. Eller "likakadan" som det hette. Exempelvis satt hon barfota i sin matstol när hon plötsligt hängde ner och höll sina tummar mot stortårna och fascinerat konstaterade: Likakadan!

Att bli förälder kan ju helt klart tangera samma fascination. "Vem är ungen lik?", liksom.

Förhoppningen om att se mig själv titta ut ur min bäbis besannades dock inte. Tvärtom! Min förstfödde är nämligen närmast en reinkarnation av min make.


De dryga sex år som följt har dock verkligen bevisat att man ju ärver mer än sitt utseende av sina föräldrar. Våran storkille har, sin faderslikhet till trots, mycket av mig i sitt sätt att vara - så han är faktiskt lik mig också. Trots att ingen ser det. MIN kille!

När nummer två skulle födas hade jag istället ingen förväntan alls på att "mina gener" skulle titta fram. Jag var fullt och fast övertygad om att makens gener var för starka för att övervinnas och förväntade mig en till liten Samuelkopia. Vilket sannerligen är mer än en mor kan önska!

Tji fick jag! Kille nummer två hade nämligen roat sig med att plocka ihop sitt utseende "från min sida" av genbanken. Jag har förvisso knappast hört att han är lik mig, men däremot är det ett väldigt tjat om hur lik han är min far och min bror. I skrivandes stund hittar jag ingen bild på morfar & lilleman, men en fin bild med morbror fanns i alla fall.


Jag vet inte riktigt varför lilleman är så lik sin morbror men jag lutar mot att det hela bottnar i att de båda bär duffel...

När lillgumman anlände för snart sex månader sen såg hon ut som...ja, som ingen annan. Våra rödhåriga/ljusa killar fick sällskap av en mörkhårig liten skönhet! Hur otippat var inte det?

Några sällsynt snälla människor säger att hon har mina ögon. Även om det är otroligt smickrande så är jag insiktsfull nog att konstatera att denna tös har ögon som jag själv bara kan skapa med hjälp av make up. Hon är liksom the real thing.


Igår insåg jag dock någon som hon verkligen är lik! Till tonerna av Nothing compares 2 U smälte hennes ansikte för en stund ihop med...

...Sinéad O'Connors. De blev plötsligt jättelika!

Men det spelar ingen roll. Den här prinsessan är min, min, min, bara min ändå.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens outfit!

Ja, en tvååring är ju lätt att roas av... Plötsligt såg han ut så här! Han hade hittat en av pappas t-shirt och kunde klä på sig den alldeles själv. :-)