Sådär, klockan är 05:51 och jag har varit vaken i exakt en timme. Vaknade av ett väldans oväsen - i dimmorna tänkte jag först att någon jet legad gatuarbetare körde omkring med sitt stora sopfordon och gjorde vårfint, men när jag insåg att klockan var före 5 fick jag tolka om vad jag hörde.
Det visade sig vara en polishelikopter som flög snudd på läskigt nära hustaken med spårljuset riktade mot vår gård (just när jag tittade ut) . Stod och kikade en stund från balkongen och fascinerades över i vilket bestämt mönster helikoptern "dansade" i skyn.
Mina tankar gick till försvunne Edla och hennes familj. Den mardröm de har hamnat i är så mycket värre än vad jag klarar av att leva mig in i. Bara att börja tänka sig in i vad de går igenom gör för ont för att låta tanken löpa vidare. Såg bilderna från deras lilla by på TV och konstaterade att en förälder där ju måste vara övertygad om att man låter sina barn växa upp på universums tryggaste ställe.
Var har lilla gumman tagit vägen?! Jag ber om att föräldrarna snart ska få ett besked; helst av allt att hon återfinns och kommer att leva ett långt liv med barn och barnbarn, men om det redan är försent ber jag ändå om att de snart ska få svar på vad som hände. Att leva i ovisshet måste vara en sådan ofattbar smärta.
Polishelikoptern cirkulerar fortfarande runt vårt område och jag vet nu att de letar efter en deprimerad person som har försvunnit. Så mycket sorg det finns.
