Om du har 4 mintuer över: en kille sjunger sjustämmigt

Det finns så många duktiga människor. Här är en kille som, med hjälp av en kompis, spelat in en video av sig själv som en sjuhövdad a capella grupp. Och bara det är ju snyggt!

Snyggast är dock själva sången; arrangemanget i sig går ju inte av för hackor. (Vad är det för uttryck egentligen? Och hur gammal är man om man använder sig av det??) Sen sjunger han ju grymt bra dessutom.

Det finns så många duktiga människor!!

Snön lyser vit på taken

Dan före dopparedan. Dagen då allt det där sista ska bli gjort. Som typ; handla de sista (och därmed de svåraste) julklapparna, baka ytterligare några kakor inför morgondagens mysfika, klä granen (!), tvätta, städa av hemmet så att allting skiner, slå in alla julklappar, julmysa hos goda vänner och lite annat. Typ det. Ja, det är väl kanske ingen julidyll att klämma in allt detta under en och samma dag, men man är väl ingen Carl Larsson-tavla?

Viktigast är det ju att man har det mysigt under tiden. Och det är inte svårt när man har fått planetens bästa ungar! (Argumentera nu inte emot, det blir bra löjligt. Det är min blogg.)

Vår ljuvlige, kärleksfulle 5-åring har numera Jullov från förskolan. Han är så förväntansfull! Han vill bara julpynta och mysa hela tiden, och det passar mamma & pappa perfekt! Åh, en 5-åring borde man nog alltid ha hemma. :-)

Vår solstråle till 1-åring får oss att smälta till små blöta fläckar ett oräkneligt antal gånger varje dag. Hans humör är i stort sett alltid på topp och han skrattar och ler för allt och inget. Vilken guldklimp vi har fått!

Guldklimpen är för övrigt vaken och tycker att mamma är måttligt skojig som sitter här. Jag ska genast bättra mig och börja bocka av saker från listan istället för att fila på den... So long! Och, om det inte hinns med senare; God Jul!!

(Tar inte min väninna Cece de mest fantastiska bilder?!)

Sakta skrider julen fram

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan är här. Som traditionen bjuder kokas därför knäck & skinka (fast inte tillsammans), diverse julpynt, som fått mogna några veckor extra i kartongerna efter att 1:a adventsmyset åkte upp, hittar sina platser och hemmet städas.

Ur högtalarna strömmar behaglig julmusik och i var sin liten korgstol sitter de två juvelerna med tindrande ögon och suckar "ohhh" för varje vacker detalj som finner sin plats.

Ärtan.
Hade jag inte skrivit det där sista så hade det varit sant, alltihop. Men juvelerna skulle aldrig få för sig att sitta i korgstolar och tindra med ögonen. De tar sina uppgifter på alltför stort allvar; lego och övriga favoritleksaker ska spridas ut i varje hörn, allt som kan flyttas på ska flyttas på och mammas och pappas tankar ska aldrig kretsa kring något annat än juvelerna i mer än max nån minut i taget. Det är viktigt.

Därutöver ska kanske hemmet inte bara städas. Drivor av papper, kläder, sladdar (samlingsnamn för "tekniska saker"), noter och annat ska äntligen hitta Den Perfekta Platsen och helst ska alla möjliga möbler slängas ut för att ersättas med De Som Passar Perfekt, golv ska läggas, väggar & lister målas, och fondtapeter ska sättas upp.

Ok, de där sista kommer inte att bli av före jul, men man måste ju drömma...

Nej, nu ropar grisen i ugnen att den vill bli tittad på. So long!

Ett guldkantat ögonblick

"Pappa, jag tänkte på en sak från Barnen har rätt*:
Barn har ju rätt att få kärlek från sina föräldrar. Det får ju jag av er! Och L med!"

*en av böcker ur McDonald's senaste bokkampanj. Förklarar på ett barnvänligt sätt FN's barnkonvention i ord och bild.

Julton på Slottet, Frida Björks Kammarkör

På söndag är det äntligen dags igen, min kammarkör inbjuder till Jul- och Luciakonsert "Julton på Slottet"! Vi avser att bjuda på en stämningsfull och vacker konsert med både traditionella sånger och kanske även några nya favoriter. Vi har övat som tokar, så nu hoppas vi bara att det kommer folk också.

För den som är intresserad av en vacker Julkonsert, kan jag berätta att vi ger två konserter samma kväll, kl 17:30 och 19:30. Inträdet är 85 kr för vuxen och 70 kr för student (gratis för barn under 16 år). Om man känner sig säker på att man kommer reserverar jag gärna biljetter (dessa släpps dock 15 minuter innan konsertens start ifall de inte löses ut). Skriv i sådana fall i kommentarsfältet, alternativt mejla mig!

Welcome!!

Om fingrar hade öron...

Ja, vad skulle kunna hända då? De skulle ju kunna snappa upp saker som de tycker är mycket mer intressanta än vad övriga kroppen gör. Tänk om de till exempel skulle höra att det är värsta handsk-rean nere i stan. Då kanske de skulle slita sig loss från sina knogar, smyga ut ur hemmet och studsa till närmaste busshållplats.

När bussen stannar skulle busschauffören sannolikt inte ens se att det hoppade 10 ivriga fingrar som ville åka med, så då gäller det för fingrarna att snabbt koordinera sig och stapla sig på varandra för att hjälpa varandra upp på bussen.

Med samma teknik borde de också kunna ta sig upp på ett säte och slå sig ner. Men, skulle en gubbe se att sätet var upptaget av 10 fingrar? Eller skulle han sätta sig på sätet och klämma fast fingrarna mot ryggstödet?! Ja, det är ju risk för det. MEN, då har ju fingrarna en fördel; de ger sig på gubben och kittlar honom frenetiskt strax ovanför bälteskanten med resultatet att gubben börjar springa i gången och ropa "Vem är det som kittlar mig, vem är det som kittlar mig?!", utan att märka att det hänger 10 fingrar i bältet.

Vad kvalificerat komplicerat det skulle bli om fingrar hade öron. Vad bra det är att kroppen ser ut precis som den gör!

Ja, detta är vad 5-åringen och jag har filosoferat över på morgonkvisten.

Gud har omsorg, även i det lilla.

Vår 5-åring älskar ju att dansa och har under hösten gått på två olika dansträningar i veckan. Lekfullt och otroligt roligt för en kille som alltid har älskat att dansa! Till födelsedagen var en av önskningarna att få en dansskiva, vilket vi också hade planerat att ge honom. Tyvärr föll det dock bort ur vårt kollektiva föräldraminne och födelsedagen kom och gick utan att vi hade gett honom någon skiva.

Så, häromdagen fick han en dubbelsingel med Alcazar som present i en butik nere på stan. Jag kände mig lite kluven till att han skulle få dansa loss till den hemma; även om de är grymt duktiga så presenterar de ju inte riktigt det budskap som vi normalt lyssnar på här hemma. Jag sa dock inget till T om mina funderingar utan var glad med honom för hans present.

Väl hemma tömde jag brevlådan och tittade lite extra nyfiket på ett vadderat kuvert med mitt namn skrivet för hand. (Handskrivna kuvert får man ju inte direkt ofta, så det känns ju lite lyxigt när det händer.) I kuvertet låg en skiva med namnet "Härliga höjdare 2", vilket visade sig vara en ny samlingsskiva med låtar som gruppen Glasklart spelade in för rätt många år sen. Systrarna, Rödluvan och Lingonbus, och jag hade under några år den stora förmånen att få vara en del av Glasklart (innan de istället blev ett Boyband ;-) ) och eftersom vi därmed är med på några av de nyutgivna spåren så fick vi varsin skiva med posten som tack. Jätteroligt!

Ja, kvällen kom och T kom plötsligt ihåg sin present från affären. Alcazar-skivan åkte in i hans cd-spelare och ut strömmade: Ingenting! Skivan var helt tom, det fanns inte ens ett spår efter något...spår (sorry.) Det kändes ju liksom som att det var en himmelsk humor i det hela. Mammas nya skiva åkte istället in i stereon och ut strömmade glad musik som 5-åringen bara älskar.

Gud har omsorg, även i det lilla. Jag behövde inte ta ifrån lilleman hans glädje över att äntligen ha fått en dansskiva, utan kunde tvärtom ersätta den första trasiga skivan med en fullängds-cd som han både sjunger och dansar järnet till här hemma. Hurra!

Ta-da!

Ok, nu är det dags. Publiceringen ska nu äga rum. Jag känner mig dock lite tveksam. Som tidigare konstaterats kan ingen bild ge rättvisa åt denna skönhet. Vad händer om du tänker "Äh, det är ju bara en vanlig kristallkrona"? Det skulle vara förkrossande!

För det är ingen vanlig kristallkrona. Det är Kristallkronan! Den är perfekt i både form och storlek. (Precis som mina barn, slår det mig plötsligt.)

Men, lovat är lovat. Här kommer bilderna. Låt mig presentera:
Min Kristallkrona


Jag lämnar härmed kommentatorfältet öppet för det jubel som just nu bubblar inom dig. Välkommen!

Putsad och, om möjligt, ännu vackrare

Sen förra inlägget har jag inte vågat skriva något nytt. Protesterna mot min bildlösa hyllning av Underverket grävde sig djupt in i min själ, och jag insåg att det bara fanns en sak att göra: Putsa, installera, fotografera och publicera. Tills det var gjort rådde bloggförbud!

Så, igår blev det av. Kronan hängdes över badkaret och varje prisma putsades omsorgsfullt. Jag förstår inte hur förra ägaren burit sig åt för att smutsa dem den så innerligt. De större prismorna såg ut att vara gjorda i gammal plast, som en billig variant av frostat glas. Opacitet noll! Men, med diskmedel och varmvatten kan underverk göras och nu gnistrar de allihop!

När Samuel kom hem bytte han sladd (den förra var för kort) och kontakt (den förra passade som sagt inte i våra uttag) i ett huj och strax därefter hängde kronan på plats, med tända ljus och allt.

Så, då var det dags för fotografering. Batterierna i min kamera är slut och jag hittar inte laddaren, så det blev makens stora kamera som fick göra jobbet. Och där tar framgångssagan slut.

Bilderna ligger i minneskortet i makens kamera, kameran ligger i makens kameraväska, kameraväskan hänger på makens axel, makens axel har följt med övriga kroppen till tandläkaren - och här sitter jag utan bild.

Ärtan.

Min kristallkrona

Kristallkrona-fyndet från Blocket som hämtades hem i fredags är så ohyggligt, obeskrivligt vacker!!! Än är den inte ens optimerad; den är ännu lika dammig och oputsad som den var när den anlände till oss. Dessutom är den inte inkopplad (den har fel kontakt för våra takuttag), så vi har ännu inte sett den upplyst.

Trots det är den helt och hållet genomfantastisk. SÅ otroligt vacker!

Men, nu har jag ett litet dilemma. Jag vill ju hemskandes gärna dela med mig av dess skönhet här på bloggen, men det går bara inte. Ingen bild kan fånga hur fin den är! Så, ni får nöja er med att fantisera - blir nyfikenheten för stor är det bara att kvista förbi på en kopp kaffe.

Grattis världen!

Tack för all feedback!

Jag var övertygad om att Rakel satte huvudet på spiken och hängav mig åt att tycka att blogger.com är ena usla mobbare.

Sen läste jag Agda-Magdas inlägg och kände att det ju alltid finns två sidor av varje mynt. Blogger.com har kanske inte heller haft det så lätt och finner kanske därför en slags tröst i att sparka på någon annan. Det är inte en ursäkt, men i alla fall en förklaring.

Mrs T vände dock upp och ned på allting. Kan det var så? Är det ett elakartat, utstuderat politiskt rävspel som är orsaken till mitt lidande? Har min presidentkandidatur skakat om etablissemanget så till den milda grad att de nu ger sig på min lilla blogg?! Så lågt av dem. SÅ LÅGT.

Hur som helst så är jag tacksam, Paula, för din tydligt välvilliga inställning i frågan. Må du lyckas.

Varför syns jag inte?

Två särskilt fina människor har länkat till min blogg på deras sidor (Paula och Gadd). Det är snällt, tycker jag! Den senast tiden har jag bloggat mer än någonsin tidigare, men jag ser att länken till min blogg hos mina vänner har "frusit" på ett inlägg som just ny fyller 1 vecka och 1 dag.

Kan någon förklara detta märkliga fenomen? Har jag gjort något fel? Har de särskilt fina människorna månne länkat till just den bloggposten och inte till själva bloggen? Är jag utsatt för något slags subtil mobbing av blogger.com?

Kan ingen göra något åt saken?

Allt blir inte alltid som man tänkt sig...

Dagens planering:
Förmiddag
städa & tvätta, öva, gå på stan

Eftermiddag
hänga hos syrran medan maken syr klart T's Obi Wan Kenobi-dräkt, hämta hem min underbart vackra kristallkrona som jag fyndat på Blocket (!) samt ta T till det Star Wars-kalas som dagens födelsedagsbarn inbjudit till.

Kväll
Samuel hemma med barn, jag öva inför söndagens konsert


Dagens facit:
Förmiddag
- myspys hemma medan inget direkt blev gjort. Hela dagen var ju fortfarande framför så varför stressa? L, som numera klättrar som en tok (igår stod han plötsligt på köksbordet!) ramlade framstupa från en liten stol varpå oroliga mamma ringde till SOS som skickade ambulans. Mamma & L följde med in till Ackis för att kolla hur det gick under allt blod som strömmade ur näsa och framtand (det blödde fantastiskt mycket ur tandens fäste).

Eftermiddag
Samuel hämtade oss, allting verkade ha gått bra med tanden. Tack o lov! Sedan häng hos Hermansons medan maken färdigställde dräkten. Den blev verkligen HUR FIN SOM HELST. Slutligen blev det hysteriskt bråttom att hämta den underbart vackra kristallkronan & lämna T på kalaset, varpå det bar av hemåt för att snabböva.

Kväll
- ja, den börjar ju nu. Inväntar att maken ska komma hem med T från Star Wars-kalaset så att jag kan dunsta till övningen. Samuel är hemma med barnen och ämnar samtidigt städa & tvätta. Alla småbarnsföräldrar instämmer nog dock i att en sådan planering oftast fungerar bättre i teorin än i praktiken...

Så kan det gå.

Ser man på

I dagens Aftonbladet argumenterar den suddige forskaren Rickard Ljung för slopandet av tidsjusteringar för sommar- respektive vintertid. Intressant timing med tanke på min hållning i frågan. (För den ouppdaterade rekommenderar jag läsning ur mitt valmanifest.)

Om du har 2 minuter över: En fantastiskt skriven och uppläst text!

Alla har kanske redan sett denna, men WOW vad häftigt! Absolut värt ett par minuter av livet att titta på.

En mysig dag

Höstlov. T's första "riktiga" lov. Han går ju i Lekskola det här året, förvisso inte med närvaroplikt, men han älskar att gå dit och vill inte missa en enda dag. Den här veckan har vi dock tagit lov - en nästan 5-åring behöver ju vara hemma och bara skrota runt i pyjamas ibland också.

Så, idag har vardagsrummet invaderats av alla mjukisdjur som har placerats på alla tillgängliga ytor bortom lillebrors räckvidd. Mjukisdjuren har sedan utgjort publik till olika aktiviteter som har ägt rum under dagen. Framförallt har det handlat om olika konster (vid varje fullbordad pose säger artisten "hepp"), sångnummer med egenkomponerade låtar och annat som passar bra när man har publik.

Även om mammas energi inte kan mäta sig med nästan 5-åringens, så har det ändå varit en riktigt mysrolig dag HEMMA.

När jag blir president... (del 2)

Ser man på! Min valkampanjsledare har startat en Facebook-grupp kring min Presidentkandidatur. HURRA! Jag känner verkligen att det är på gång nu!
Det känns viktigt att genast förankra några fler av mina hjärtefrågor. Här kommer ett vallöfte som jag presenterade på Facebook tidigt på morgonen den 13 oktober.
(Några engagerade väljare ställde frågor direkt i loggen, så jag inkluderar även dem ifall någon annan tänker i samma banor.)

Ja, det snöar verkligen! Är inte helt sugen på vinter riktigt än. När jag blir president ska jag bestämma att det ska vara drygt 0,5 meter snö från och med 1:a advent till och med Sportlovet.

Fråga:
"Frida, vi har monarki...men ser dig gärna som statsminister;-) Vad är dina visioner och planer för somrarna?"

Mitt svar:
"Tack för all positiv respons! Angående problematiken med mitt presidentskap i konkurrens med vår rådande monarki så väljer jag att inte se det som ett problem utan som en möjlighet. Jag är pro-monarki och vill inte alls ändra på rådande förhållande. Jag vill bara hemskt gärna heta President.
Mina visioner och planer för somrarna är att Sommar ska råda from mitten av maj tom mitten av september. Vädret ska under denna period inte gå till några extremer, utan vara överlag behagligt varmt och soligt i snitt ca 5 dagar i veckan, och mysigt regnigt ca 2 dagar i veckan.
From mitten av september tom 1:a advent ska det vara mysig höst där korrekt klädsel innefattar stickade plagg och halsdukar. Mellan sportlov och sommar är det vår vilket betyder lite nyckfullt väder, så då är det "kläder efter väder" som gäller.
Jag återkommer med fler punkter ur mina visioner när inspirationen faller på.
God lunch, kära medborgare."

En lite skeptisk röst höjdes med följande tankar:
"Nja...den där presidenten som vill ha "lagom varma somrar" med två regndagar i veckan vet jag inte om jag kommer ödsla min dyrbara röst på..vad är det för trams?! Resten va okej."

Mitt svar:
"Kära medborgare. Många människor lider om värmen blir outhärdlig, vissa klarar sig faktiskt inte. Av omsorg om de gamla och riktigt unga får vi andra acceptera att sommarens värme håller sig kring 25-26 grader.
Och utan regn inget härligt gräs under de bara fötterna, inga blommor som sprider sin doft, inga löv som ger oss skugga, inget vatten som kan slösas på biltvättar och konstbevattningar - och inte heller någon ursäkt att nu & då bara vara inne och slappa.
God eftermiddag, kära medborgare."

När jag blir president...

Då var det dags igen. Klockorna är justerade för vintertid och jag njuter av att ha fått sova en timme längre än vanligt, utan att för den skull ha lagt mig tidigare än jag brukar.

Men frågan är om det är värt det? Eller är det kanske dags att avskaffa tidsjusteringen? Anledningen till att vi ställer om klockorna är ju för att vi ska få dagsljus tidigare på dagen, vilket å andra sidan innebär att vi också får nattmörker tidigare på eftermiddagen. Är det värt det?

Man måste ju anta att de individer som har mest glädje av att det är ljust ute under vinterhalvåret är barnen, och var befinner sig de flesta av dem den där första timmen av gryning och dagsljus? I skolsalen.
Och den första timmen av skymning och nattmörker, som ju vintertid brukar infalla redan ca kl 14-15? Förhoppningsvis är de då utomhus, lekandes.

Skulle det vara en försämring om vi hade en lite mörkare start på dagen, med kompensation av att få lite ljusare eftermiddagar? Jag tycker inte det.

När jag blir president borde jag kanske ändra på detta.

Smulorna från den rike mannens bord

Härom dagen drabbades min make av husmodersfeber, och gjorde i rask följd chokladbollar, vetebullar med vaniljfyllning samt matbröd. (Ja, jag vet. Jag har det bra...)

Om aftonen råkade asken med de dagsfärska chokladbollarna välta ned från vardagsrumsbordet. Det var väl inte direkt någon dramatik i detta, så det var inte om just det jag ville berätta. I dunklet syntes det dock inte hur innerligt många bitar av pärlsockret som blev kvar på mattan efter att chokladbollarna var upplockade...

Nästa dag satt jag vid datorn medan minstingen promenerade omkring och gjorde minstingsaker, vilket ju brukar inkludera att aldrig samtidigt vara både stilla och tyst. Plötsligt blev han dock stilla. Alldeles totalt stilla. Och tyst.
Först reagerade jag inte, men efter en liten stund krävde mammainstinkten att jag kontrollerade vad som pågick bakom vardagsrumsbordet. Och vad såg jag?

En genomlycklig bäbis som omsorgsfullt stoppade himmelskt goda pärlsockerbitar i munnen. Han var SÅ LYCKLIG. Det var SÅ GOTT!

Jag lät honom hållas.
L; vår egen lilla dammsugare.

Under denna vecka så...

...har minstingen lagt sig till med några coola grejer:
- Han pekar med pekfingret istället för att vifta lite allmänt med hela handen. Mycket sofistikerat.
- Han rynkar ihop hela näsan vid missnöje och/eller framtvingad gråt. En klar förstärkning av det visuella intrycket i det audiella uttrycket.
- Han knäpper händerna när vi ber bordsbön. Min bäbis. Så from.
- Han spottar. Helt med vilje. Vet inte om jag är direkt imponerad, men allting måste man ju lära sig någon gång, så hellre nu än om 15 år...

...har storebror inlett en ny fas i lekandet. Hans (lilla) rum har i tur och ordning förvandlats till:
- En Blixtenaffär. Bilder på alla cars-vännerna placerades ut för vernissage, en skylt klistrades upp på dörren och kunderna (mamma) fick köpa bilder för pengar som omsorgsfullt placerades i "kassapparaten" - ni vet, den klassiska Fisher-Price-kassaapparaten som man ofta hittar hemma hos barnfamiljer.
- En zooaffär. För ett par år sedan fick han ett litet set ur Duplos zoo-serie, och av detta skapade han igår en liten butik där en av aporna var butiksinnehavare och de övriga djuren var kunder.
Mamma var tokimponerad.
- En sagovärld. På hans rum står sen länge en stor förvaringsgrej (en sån där cylinderformad, hopfällbar förvaringslösning i nät från IKEAs barnavdelning) fylld med allehanda gosedjur. Han har nog aldrig direkt reflekterat över innehållet tidigare, men idag var det dags. Hans talade förvånat om vad han fann ("En lite Nalle Puh, mamma!") och placerade med stor omsorg ut alla mjukisdjur på golvet. Alla älskade bilar (och de är många!) fick också varsin plats. Därefter inbjöd han till sagostund.

Sagan handlade om att en Jätte (spelad av den gigantiska Nalle Puh som han för ett par år sen fick "ärva" av ett par tonårstjejer på Grönan) kom till Sagolandet. Alla djuren blev ofantligt rädda, men då kom en "slingrande orm" (spelades av ett hopprep) som bet jätten så att han förvandlades till......EN GROP!

Vad ger ni mig för den? Dramaturgi i kvadrat, måste jag säga.

Ja, sen fortsatte sagan, men då den successivt övergick från att följa manus till att bli en improvisationsteater tackade mamma slutligen för föreställningen och lämnade rummet.

Mina barn är SÅ ABOVE AVERAGE!

Renoveringsknytis, anyone?

Någon som anmäler sig frivilligt till Renoveringsknytis (tack för namnet, Marianne!) hos oss? Knytismomentet består av att gästerna bidrar genom att anlända i oömma kläder, med hjälpsamma händer och ett glatt humör, medan vi bidrar med möbler att kånka omkring på samt god mat.

Denna festliga tilldragelse skulle förslagsvis äga rum lördagen den 7 november kl 14-18.

Varmt välkommen!

(Eftersom jag inser att detta kommer att skapa anmälningsfeber i bloggvärlden, måste jag tillägga att det blir "först till kvarn" i det här fallet. Alla kan faktiskt inte alltid vara med. Sorry, Göran.)

Doobidoo, jag vill ju va som er!

Jag drömmer om att göra en stor rockad här hemma! Den består av att byta funktion mellan det som idag är arbetsrum/musikrum (stort) och T's rum (litet). Oavsett hur vi möblerar, rensar och fixar med lekrummet så förblir det nämligen obönhörligt för litet för att rymma två barns lek.

Detta samtidigt som det stora arbetsrummet oftast står oanvänt då Samuel & jag alltid sitter med våra datorer någon annanstans (oftast i vardagsrummet). Arbetsrummets enda riktiga funktion är som undervisningsrum när jag har sångelever hemma, och till detta behövs inte ett så stort rum.

Så, what's the problem?

Jo, jag orkar liksom aldrig ta tag i detta! Om alla möbler ändå ska byta rum borde vi verkligen ta tillfället i akt och byta golv från de tråkiga linoleummattorna till något trevligare, samt passa på att måla lister och väggar. Vi planerar ju inte att bo kvar här i en evighet och inför en framtida försäljning är denna uppgradering av de båda rummen direkt nödvändig. Utöver det behöver några kompletterande möbler införskaffas för att allting från det stora rummet ska rymmas i det lilla.

Hela projektet blir därmed så stort, tidskrävande och komplicerat att jag inte ens orkar initiera det hela. Det tar liksom stopp innan det ens har börjat.

Jag beundrar SÅ, från djupet av mitt hjärta, alla duktiga människor som ständigt genomför projekt i sina hem! Hur orkar ni?! Jag ser bilder på bloggar och suckar längtansfullt - tänk om det vore JAG som hade denna osvikliga drivkraft, inspiration och disciplin för att skapa allt det där! Jag reser mig till hälften från datorn för att gå loss med maskeringstejpen, men sjunker sen ner igen. Det skulle ta oss flera månader att slutföra projektet. Om ens det räcker.

Ibland vill jag inget hellre än att vara som er, ni otroliga hemmafixare. Duktiga, fantastiska ni!

Liten update

Ja, nu hade jag tänkt lägga upp en bild på minstingen, men eftersom bilden sitter fast i ett minneskort i makens kamera, och det kortet är fyllt av sisådär 700 000 andra bilder så får jag lita på eventuella läsares fantasi istället.

Vad bilden föreställer? En liten kille på 1 år minus två veckor som under den senast veckan har släppt fram tre nya tänder. Hörntanden som jag skrev om för ett tag sedan (som jag vid närmare eftertanke insåg inte var en hörntand utan en sidotand, alltså "tanden närmast till höger om framtänderna") har numera balanserats upp av höger framtand, väster framtand och idag vänster sidotand. Det är alltid lika fascinerande att konstatera hur mycket äldre ett barn plötsligt ser ut när leendet fylls av gaddar!

I morgon är det fotografering på storebrors förskola och då är det även fritt fram för syskonfotografering vilket jag ser fram emot! Ska bli så mysigt att få en fin bild på killarna precis i samband med deras födelsedag.

Nej, nu ska jag vila lite till. Har fortfarande inte repat mig sen influensa-inlägget och idag är det sängen som gäller. Hoppas dock att denna sjukdomsperiod snart ska vara avklarad! So long.

Om du har 5 minuter över: Gatumusikanter sjunger Stand by me

Snubblade över denna på Facebook. Välgörenhetsorganisationen "Playing for change" har rest runt jorden och spelat in en drös gatumusikanter som framför "Stand by me". Alla lyssnar på samma grundversion så alla spelar i samma tonart & tempo och i slutändan har ljud & bild mixats ihop till en gemensam musikvideo. Snyggt gjort.

One day you're in, and the next - you're out.

Nu ligger jag här i sängen och undrar över ifall jag möjligen tillhör den exklusiva skaran. Ni vet, de utvalda. De som har koll, är trendkänsliga, vet vad som är på och vad som är av.

För vad har väl varit höstens snackis nummer ett? Idol, kanske du påstår. Eller klimathotet. HA!, säger jag. Du har uppenbarligen NOLL KOLL! JAG däremot har fuktat mitt högra pekfinger och låtit inne-vinden blåsa på det och vet att berätta att hösten snackis nummer ett är Svinis! (Ja, alltså Svininfluensan, Nya influensan eller A/H1N1 för den som hellre vill krångla till det.)

Oj vad det har skrivits. För någon månad sen bestämde jag mig faktiskt för att sluta läsa vad som stod då jag mer och mer fick slåss emot tankarna att död skulle drabba mina nära och kära. Utöver dessa spaltkilometrar har miljontals (eller var det miljardtals?) kronor avsatts till att köpa in och distribuera ett vaccin som beräknas anlända strax efter att det kan göra någon direkt nytta.

Nu undrar du varför jag tror mig vara en i Klicken. Jo du! Igår, lördagen den 3 oktober 2009 kl 17:30 var jag frisk. Samma dag, kl 17:45 var jag sjuk. Vad sägs om det? Imponerande, minst sagt. Vi väntade besök av väldigt kära vänner och jag försökte med all kraft att morska upp mig och visa mig från min bästa sida, trots att jag under kvällens gång allt mer insåg att det jag drabbats av säkerligen inte var något som våra vänner hade lust att umgås med...

Så, efter en natt med ganska dålig sömn vaknade jag upp med:

• feber
• huvudvärk
• ont i kroppen
• dålig mage (jag utelämnar dock detaljerna)
• extremt halsont
• en överväldigande känsla av att ständigt vilja sova
  

En jämförelse med sjukvårdsguidens lista över symptom på Svinis visar att det enda som saknas är frossa.

Så, nu återstår frågan: Är jag en av dem? En av dem som drabbats av, upplevt, håller på att genomleva för att slutligen kunna uttala mig i pressen om hur det var?

Och bevisar det i sådana fall att jag cool?

Ett litet kliv för människan...

Eftersom jag inte skriver dagbok passerar tyvärr väldigt många "måste minnas"-upplevelser förbi utan att riktigt få fäste, vilket resulterar i att de snart har glömts bort. Så, eftersom jag ju inte använder den här bloggen för något särskilt viktigt alls, kan jag ju lika gärna notera några av dessa viktiga saker här! Förhoppningsvis innebär det att jag senare kan redogöra för tid & plats för åtminstone några viktiga upplevelser ur livet...

Något som självklart bör ropas ut från hustaken, är ju att lille L för 1,5 vecka sedan bestämde sig för att han var redo att börja gå! Vid den mogna åldern av 10 månader och 9 dagar, och efter att ha stått huuuur stabilt som helst utan stöd i massvis av veckor, tog han på fredagskvällen den 11 september plötsligt ett kliv i det fria, på väg från fotpallen till vardagsrumsbordet. Så där, bara. Som att det inte var något konstigt med det.
Mamma noterade framsteget, men kändes sig osäker på om huruvida ett sådant litet kliv kvalade in som "första steget"?

Dagen efter var det dags att kolla upp om det verkligen var så att minstingen trodde sig om att gå, så mor & far satte sig på sedvanligt "locka-barnet-att-gå"-sätt (ni vet, man sitter mitt emot varandra på golvet, med benen rakt ut som ett V så att man i stort sett sitter fotsula mot fotsula mot den andre) och lockade lilleman mellan oss. Och johoddå, han gick! Typ tre steg i taget, sen var han ju tryggt framme i en föräldrafamn igen. Vilket lycka!

På söndagen den 13 september kom dock det stora genombrottet. Vi tittade in på söndagskaffe hos mina föräldrar, och käre morfar och jag satt i deras stora vardagsrum och pratade. Lilleman kröp omkring och tydliggjorde hjälpsamt att allting inom hans räckvidd behöver plockades undan för att undvika demolering. (Mormor och morfars hem är inte heeeelt småbarnanpassat.)
Nu och då ställde han sig upp, precis som han gjort under så många veckor.

Plötsligt var det dock något nytt i hur han betedde sig. Han stod på andra sidan rummet, vid dörren och tittade på oss. Sen lyfte han höger fot och vred kroppen lite, lite grann innan han satte ner foten igen.

Tystnad.

Sen repeterades samma balansakt. Höger fot lyftes från golvet, direkt åtföljt av att kroppen vreds ett litet, litet uns innan foten gick ner igen.

Återigen blev han helt stilla för att liksom begrunda att han fortfarande stod upp, trots detta dödsföraktande stuntnummer.

Sen hände det.

Han spände blicken i morfar & mig och satte av. Rakt fram. MINST 10 steg! Bara sådär. Tjoff, liksom. Om jag hade tagit 10 normala kliv i det rummet hade jag sannolikt fått väldigt ont i näsan vid krocken mot väggen, men när en bäbis tar 10 duktiga kliv har inte ens halva rummet avverkats, så då blev han trött och sjönk värdigt ner i sittande ställning och mottog vårt jubel.

Ännu en individ har erövrat ett av livets viktigaste och mest grundläggande kunskaper, och jag satt på första parkett. Halleluja!

"Jag vet vem jag är." /Bloggen

Ja, det är väl inget att hymla med, det faktum att detta är en blogg som uppdateras alldeles lagom sällan för att varken skapa en läsekrets eller självdö. Den bara myser omkring här i cybern, nöjd med att finnas men utan några som helst mål med livet.

Ibland spritter det till av liv i den och då kan den framstå som en rätt trivsam kompis, den pratar på om stort och smått och gläds storligen över ifall någon vill lyssna. Sen glömmer den plötsligt bort sig, glömmer bort att gemenskap bygger på kommunikation, och fastnar i stället med blicken långt, långt borta och säger inte ett knyst.

Bloggen fyllde nyligen två år, och jag har inga som helst förväntningar på att bloggens karaktär kommer att utvecklas på det här området. Den kommer nog alltid att förbli en sporadisk gäst i bloggsfären, utan chans att någonsin avancera till att bli en endaste webbläsares startsida.
Och det är helt okej.

Just ja, en ny tand

Vår minsting har valt att fokusera på annat här i livet än på att skaffa tänder. I juni kom dock de två nedre tänderna upp ur myllan och i onsdags valde en liten tandkant i överkäken att kika fram. Dock inte en framtand, vilket ju hade känts traditionellt och gulligt, utan en hörntand. Det gäller ju att prioritera här i livet.

Samtal på väg till förskolan

Jag (skjutandes på barnvagnen med lillebror): "T, jag älskar dig."
T (cyklandes bredvid): "Mamma, jag älskar dig."
Jag: "Du är min fina pojke."
T: "Du är min fina flicka."

Jag älskar att vara mamma.

Sveriges bästa blogg?

Under sommaren har jag fått en ny liten vana. Den har inte förändrat mina dagsrutiner på ett nämnvärt sätt, utan snarare bara satt en liten, liten extra guldkant på tillvaron.
Jag har nämligen hittat min nummer ett favorit-blogg! Varje dag uppdateras den med nya inlägg om smått & stort och på något märkligt sätt lyckas författaren alltid få mig att för några minuter slappna av och bara läsa, nicka, le, skratta, snyfta eller bara skaka på huvudet.
Alex Schulman. Vilken mästerlig skribent! Hans pappablogg på aftonbladet "Att vara Charlie Schulmans pappa" kan bara rekommenderas. Killen är genial.

Roligt!

Någon skojig människa har tagit nutidstempen på svensk politik och kombinerat resultatet med den mest sociala miljö människan just nu känner till (?). Lockar nog fram ett skratt hos de flesta!
(Klicka bara här.)

Ett litet brev med ett stort budskap

Som jag tidigare har snuddat vid, så finns det i T's liv en person som överglänser alla andra oss andra. Han är roligare än alla andra, har roligare leksaker än alla andra, han är starkare, coolare, mer spännande, etc än, ja, i stort sett alla andra. Den dagliga förhoppningen är att få träffa honom och inga överraskningar som vi presenterar är liksom helt fulländade om de inte innefattar ett möte med denne person.

Kusinen CG. Han har ju liksom ALLT. Han är obegripligt stor, hela 6 år fyllda. Han gör otroligt spännande saker, Skolbarn som han är (se tidigare inlägg om livets långa resa). Han har en leksaksarsenal som får min T att aldrig vilja åka hem. Han är rolig, stark, snabb... Vem kan tävla mot det?

Tyvärr har CG ett späckat schema och är inte på långa väga lika tillgänglig som T skulle önska. Det kan gå veckor mellan gångerna och ibland kan det bli nästan outhärdligt jobbigt att hantera detta.
För ett par månader sen, den 25 mars, var T inne i en intensiv rit-period och fick en snilleblixt. Han skulle skriva ett brev till sin favoritkusin.

Första försöket fick mamma inte hjälpa till med. Med stort allvar satte han sig i köket (jag fick snällt hålla mig i vardagsrummet) och påbörjade sitt livs första brev. Resultatet blev detta.
Mamma var sjukt imponerad över detta första försök till att skriva helt på egen hand, (för den som undrar står det "jag lä"), men själv kände han väl att det inte hade blivit riktigt som han hade tänkt sig... Han bytte då taktik och lät mig skriva budskapet på ett papper som han sedan kunde titta på när han gjorde försök nummer två. Han konstaterade också att det nog vore bättre att rita ramen sist i stället för att börja med den... Med stor omsorg valde han sedan ett orangefärgat papper ("det är CG's favorit!") och en blå penna ("CG älskar blått!") och skrev Brevet.
Ungefär nu kunde mamma ha gråtit en skvätt.

Lunchmöte över msn

Om mamma är på jobbet och bäbis är hemma (hör verkligen inte till vanligheterna) får man dejta över ett videosamtal nu & då. Som här, under lunchen. L avnjuter en god Västkustgryta medan vi avhandlar vilka spännande saker dagen hittills har hunnit bjuda på. Som exemeplvis flera krypstunder, någon enstaka bajsblöja, sovstunder i spjälsängen och mys med pappa i största allmänhet.
Heja internet!

Vårkonsert på Slottet!

Nu är det dags igen: För tredje gången inbjuder min kör till konsert! Trots att vi har övat hela våren känns det ändå lite nervöst, men å andra sidan så ÄR det ju så roligt att få komma tillbaka till Uppsala Slott och njuuuta av miljön och akustiken!

Den här gången har vi dykt ner i nelt nyskrivet material vilket innebär att vi alla har hört sångerna för första gången medan vi övat dem. Så otroligt vackra melodier och arrangemang! Den röda tråden genom konserten är svensk poesi och förhoppningsvis ska den som lyssnar också upptäcka några nya favoriter.

Konserten äger rum den 17 maj kl 18:00 i Johan den III:S galleri, Uppsala Konstmuseum, Uppsala Slott. Inträde 95 kr, biljetter säljs i entrén på konsertdagen eller i förväg via någon av deltagarna.
Varmt välkommen!

Ralf är född!!!

Tänk, helt plötsligt är ännu en ändlös graviditet över och ett lyckligt par får börja lära känna sin efterlängtade skatt. Och SOM Ralfs föräldrar har längtat... Vi här hemma är så glada och önskar hela familjen Lundberg allt gott!

Linoleum Petroleum Haledolium Gris

Idag har T haft riktigt, riktigt skojigt hos dagmamman. Alltså alldeles ovanligt, superduper, megamycket jätteroligt!

För idag har de läst om Olivia Gris.

När de var inne på tredje omgången av nämnda bok fick jag ett mms av syster dagmamma där vår älskling vrider sig av skratt över denna uppenbarligen helt vansinnigt roliga berättelse. Det hela slutade dock inte där!
Under eftermiddag och kväll har vi fått bevittna upprepade skrattanfall. Vi har, utan någon som helst framgång, försökt att fiska fram något litet ur berättelsens innehåll för att på så sätt kunna dela hans fröjd, men tyvärr omöjliggör hans bubblande skratt alla möjligheter att förstå vad han försöker säga.

Droppen blev när det slutligen blev sovdags. Aftonbönen var avklarad, godnattsagan var läst och mor & far satt i vardagsrummet och pustade ut när vi hörde det; fnittret. Som övergick i skratt. Som mynnade ut i storgarv. Jag smög in till hans säng och försökte på ett milt mammasätt lugna ner honom med frågor om: Olivia Gris! Ur vilken dammig vrå av mitt inre hämtade jag upp den geniala idén?! Till mitt försvar kan sägas att jag var, och är, ärligt nyfiken på vad det hela går ut på, men om mitt mål var att leda honom in på John Blunds vägar så kunde jag inte ha använt ett mer korkat verktyg. Min fråga blev istället bränslet som behövdes för att glädjen skulle explodera och sömnen skickas ännu längre in i framtiden...

Ja ja, till slut somnade han ju trots allt. Och jag sitter här och känner hur kärleken till min underbara lille kille nästan är större än vad som går att hantera.

Lilla Dummegumman!

Det är ju sannerligen inte bara en dans på rosor att vara 4 år och klura ut hur man ska uttrycka sig i olika situationer. Tidigare ikväll fick unge herr T spela spel på pappas dator, något som ju är lika roligt att göra som det är outsägligt tråkigt att sluta med...
När Samuel, efter flera förvarningar om att det närmade sig slut på speltiden, släckte ner spelfönstret reste sig T upp, knöt nävarna, hoppade några ilskna hopp och utbrast; "Neeeej! Vad gör du....lilla DUMMEGUMMAN!"
Han kanske inte riktigt fick den reaktion av respekt han hade förväntat sig när både mor & far försöker dölja storgarven med var sin kudde framför ansiktet. :-D

Livets långa resa

Om det finns någon där ute som har funderingar kring hur livet kommer att te sig så kan min kloka 4-åring beskriva det hela. Livet har nämligen följande struktur (gällande för individer av manligt kön):
Först blir man bäbis.
Sen blir man litet barn.
Sen blir man skolbarn.
Sen blir man tonåring.
Sen blir man man.
Sen blir man pappa.
Sen blir man farbror.
Och sen far man upp i himlen!

För oss damer gäller ett liknande upplägg, med den skillnaden att vi ju blir kvinnor, mammor och tanter. Det här med morfar/farfar respektive mormor/farmor är för övrigt fortfarande så pass invecklat att det helt utelämnas från listan. För några månader sen ledsnade han på att alltid para ihop fel epitet (vi hälsade på morfar & farmor, osv) och övergick till att använda endast förnamnen. Någon som känner igen problematiken? Jag kan för egen del redogöra för exakt var jag var när poletten äntligen trillade ner över hur det hela hängde ihop med fars far, mors far, etc. Det var stort.

För lilleman är nu ett av livsmålen att bli ett skolbarn - precis som den stora, coola, häftiga och innerligt älskade storkusinen G som ju är hela 6 styckna år - och det är inte helt självklart att greppa att de två aldrig kommer att bli jämngamla. Kompromissen har blivit att vi har definierat T som ett STORT litet barn (till skillnad mot lillkusinen H som ju "bara" är 2,5) och att T vid 20 års ålder kommer att vara lika stor som G.

Kalla det gärna kärlekens seger över logiken, men det är svårt att fortsätta hävda att ens ögonsten aldrig kommer att få sin dröm uppfylld när han tittar på en med så mycket hopp och förtröstan i blicken...

Sjukdom, webb-tv och spelning i Lyckebokyrkan

Idag firar vi *räknar på fingrarna* 3 veckor av krasslighet här hemma. Fast "firar" var kanske fel ord, snarare anti-firar. Efter en lång och frisk vinter började i alla fall den 22/2 ett potpurri av feber och spyor som fortfarande inte helt har lagt sig. Vi har inte varit konstantsjuka, men hittills har det hela tiden börjat om när vi trott att allt var över. Natten till igår blev förhoppningsvis den avslutande kulmen (6 spyor, varav en i vår säng), nu är det nämligen bara lite småfeber i smågrabbarna här hemma.

Detta innebar i alla fall att jag & barnen blev hemma från mötet vilket ju aldrig känns särskilt skoj. Att gå på möte på söndagsförmiddagen sätter ju liksom en linje för hela veckan! Det fanns dock inte så mycket att välja på; att dra iväg en 4-åring, som på natten haft 38.8 i feber, till Stockholm hade ju nästan varit brottsligt, och av valet mellan mig & maken till mötet måste det bli han - vi skulle nämligen leda lovsången och det är han som spelar piano....

Han fixade dock en privat webb-tvsändning åt mig, så jag fick liksom vara med lite i alla fall, via webbkameran i hans dator som smögs upp vid mixerbordet. Både bild & ljud lämnade väl en del övrigt att önska, men bättre än inget var det absolut! :-)

Parallellt med att följa med i mötet passade jag även på att baka en drömtårta till kaffet som väntar när maken kommer hem. Det är sannerligen inte varje dag som jag känner mig som en sådan lyckad kvinna som jag gör just idag!

Slutligen slänger jag in lite smygreklam: Kl 18:00 ikväll bjuds det upp till sång & prat i Lyckebokyrkan i Storvreta. Det är ett koncept som jag tror kallas "75 minuter" där en inbjuden gäst dels uppträder och dels intervjuas. Kvällens gäst heter Leneh (www.leneh.com), en otroligt duktig singer-songwriter från Uppsala som nyligen släppte en skiva. På skivan är det fullt band, men kvällens konsert blir en mer akustisk version med bara sång & gitarr som jag tror blir jättefin! Kom gärna och lyssna! Pauline & jag som körade på skivan är med även ikväll.

Välkommen!

Man tackar, man tackar!

Jag kan inte annat än tacka för de snälla orden. :-) Nästa gång kanske jag ska låta det gå liiiiite längre innan jag i vredesmod gräver ner tangentbordet i komposten och låter bloggen gå en långsam död till mötes. Det är så svårt att få det riktigt, riktigt rent mellan tangenterna igen.

Det var precis som jag länge misstänkt....

...det är fullständigt meningslöst att blogga, det är ju uppenbarligen inte en enda kotte som läser i alla fall! *suckar och hämtar bäbisen som plötsligt vill äta*

Snart är omröstningen över.

"Bara" folkets röster kvar och det verkar ju inte som att "min" låt kommer att vinna, men det gör väl kanske inget. Det viktiga är ju inte att vinna utan att kämpa bra! :-)

Operadamen gjorde mig lite besviken. Hur kan ett proffs missa sluttonen så?

Pausnumret med den ryska Tingeling-tolkning var i mitt tycke det ända som var skojigt i den där pausunderhållningsturnén. De andra har väl mest känts som ett gäsp, men den här helhjärtade superryska tolkningen fick mig att le.

Nu börjar det bli spännande.... 96 poäng till: EMD! Oj då.

DÅ VINNER JU MIN LÅT!! HURRA!!!!!!!!!!! Eller? *nervös* Vad händer?! 120 till: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!

Eller nej. Va?! Någon annan kan faktiskt fortfarande vinna. Jag trodde att der var avgjort nu. Men, jag kan inte minnas att det har varit så här spännande förut. Oj Oj Oj. *blir för första gången i livet sugen på att gnaga lite på en nagel*

VA?! Operagrejen VINNER?!? HUR I HELA FRIDEN?!!!!!!! Det tycker jag kanske inte att den var värd. Men jaja. Caroline var ju bäst i alla fall. Tycker jag, så det är sant. Grattis Malena! :-)

Melodifestivalen!

Nej, nu måste man ju faktiskt blogga igen! Vi har missat flera delfinaler så några låtar blev nyheter ikväll, däribland Heat (ojsingen vad han var duktig på att sjunga!) och snyggingen Agnes. Min personliga favorit är ju dock fortfarande goa, gulliga Caroline af Ugglas. Kan väl erkänna att jag inte riktigt ha fattat grejen med henne (som artist, alltså - vet inget om henne i övrigt) men under delfinalen i Göteborg smälte jag för denna uppenbarelse...

I övrigt tycker jag att Petra är riktigt skojig.

Ja du, mrs Houston

Ska du få rätt igen? Stämmer det att det liksom är dags för ett nytt inlägg? Jo, det är väl sant, men prestationsångesten kommer så lätt krypande...
Dels har två av mina tre favoritsystrar börjar blogga och OJ vad de bloggar!! Skriver nya inlägg mest hela tiden vilket gör mig imponerad och modlös - jag vet att jag inte kommer att komma upp till deras nivåer.
Dels har jag ju köpt en ny dator med kortläsare, så nu har jag inga som helst ursäkter till att inte publicera bilder. *suck*
Livet är minsann inte bara en dans på rosor.