Status update

Ungefär nu röntgas vår prinsessa igen för att det ska bli säkert att blödningen har stoppats. Som synes är hon dock vid gott mod och agerar ungefär som vanligt.

När hon låg på britsen på väg in i röntgemaskinen i natt så kände jag hur fruktans iskalla hand försökte få ett grepp om mitt hjärta, jag såg tusen scenarion fladdra förbi som alla målade upp smärta och lidande. Sådär som det så lätt blir när man börjar oroa sig över barnen.

I samma stund kände jag dock hur Jesus själv bara fanns där och påminde mig om de tecken som följer den som tror: ormar ska de ta med händerna och inte ens dödligt gift skadar dem! Vilket löfte!!

Jag visste då och jag vet nu att det inte kommer att bli några bestående men. Jesus har sagt det.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Det blir så sällan som man tänkt sig

Idag har lilltösen både lärt sig knepet att ta sig från liggandes på mage upp till sittandes + att den första tanden har tittar fram! Om detta borde jag utförligt berätta, vilket också var min plan.

Istället berättar jag att lillstrumpan vid 22:40-snåret dök ner från skötbordet med huvudet före, vid 23 hämtades av ambulans, vid 2330 lades in på UAS, mellan midnatt och 02 kollades med diverse prover (för att undvika röntgen), vid 02:30 röntgades ändå och att hon nu ligger och sover, för stunden utan att klaga över den formidabelt gigantiska bula som växt ut ovanför höger öra - eller över den lilla sprickan i kraniet som låter blod samlas även innanför skallbenet.

I morgon får vi nog åka hem för att ta det lugnt under några dagar. Då kanske jag kommer att blogga om det där med sittandet och om den första tanden. Fast vem vet? Det blir ju verkligen så sällan som man har tänkt sig...








- Posted using BlogPress from my iPhonen