Jamen, då är det ju bara att flytta!

‎"Det är inte länge tills jag flyttar hemifrån: Jag har ju lärt mig att hälla upp mjölk själv, och så vet jag vart TV4 Sport är, den är på elvan."
Theo, 6,5 år vid frullen idag.

Nu var jag förvisso inte med själv vid frukosten, utan snodde helt enkelt citatet från makens Facebooksida. Men vissa saker måste faktiskt sparas för eftervärlden - och platsen för det är denna blogg! :-)

Se där ja. Hon står!

Det har under flera veckor varit tydligt att lilltösen i stort sett har fattat grejen med att stå utan att hålla i sig, men hittills har hennes stående i det fria alltid varat under så korta sekunder att de inte kan kategoriseras som genombrott.

Idag hände det dock! Hon blev arg på mig i köket (hon var hungrig och tyckte att mamma var värsta aset som lät maten dröja - åtminstone är det min tolkning) och stod och höll sig i handtaget till förvaringslådan under ugnen och grät när hon slutligen fick nog. Jag tror att hon kände att hennes känslor inte blev presenterade på ett nog dramatiskt sätt, för plötsligt släppte hon handtaget och stod helt fritt på golvet, tittade på mig och bara skrek. Inte illa alls!

Senare under dagen har hon upprepat konststycket flera gånger - dock utan att ackompanjera sig själv med tårar och skrik. Duktiga, duktiga flickan min!

För liten, för stor och alldeles lagom.

Det går ju inte att komma runt att yngre syskon faktiskt inte kan få göra allt som äldre syskon får. Många tårar i veckan blir det för lillkillen när storebror säger hej då för att åka till skolan, åka på innebandyträning eller, som idag, cykla till kusinen för att leka.
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.

Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.

Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!

"Min lyckodag!"

I mitt sätt att tänka var den här dagen inte direkt den mest glimrande i historien. En hemmadag utan något särskilt alls som gjorde dagen extra lycklig. Ändå blev just denna dag Theodors lyckodag! Varför då, kan man undra. Jo, det beskrev han tydligt:
1: Han fick, för första gången, bonus i Yatzy.
2: Han fick visa upp sin cykel, och sina cykelskills, för morfar.
3: Idag lämnade bästa kompisen Lukas USA för att tillbringa sommaren i Sverige.

En mycket nöjd 6,5-åring tackade Jesus för sin lyckodag.

Och så var de bara 23....

Redan för ett par månader sedan blev det klart att vänster framtand på nedre raden höll på att förlora greppet. Processen gick långsamt framåt, men för de allra närmaste tänderna var det aldrig en fråga om om, utom om när.

I början av veckan blev situationen plötsligt akut och det stod klart att slaget var förlorat. Tanden höll desperat fast vid tandköttet, men under onsdagen tappade den alltmer greppet till den slutligen, bokstavligen, hängde i en skör tråd.

Vid torsdagsförmiddagens mellis tjänstgjorde tanden som vanligt tillsammans med sina bröder och systrar i det gemensamma arbetet att mala maten, när det plötsligt bara hände! Ingen märkte exakt i vilket ögonblick tanden gick från att vara en "finns" till att vara en "förlorad", men sanningen gick inte att förneka.

Den första tanden är nu tappad och storkillens lycka överstiger alla gränser! Det har jublats, kramats och dansats här hemma även om vi alla känt att ett blad har vänts och ett nytt kapitel om storkillens barndom börjat skrivas.

Min bäbis, min första unge, min stora kille: Min Theodor har tappat sin första tand! Det ÄR stort!