Inte för att skryta, men...

....det här är min son.

Världens finaste.

Lite balans i livet

När jag hämtade storkillen på skolan igår, försökte jag som vanligt klämma ur honom något från skoldagen. Oftast blir svaret "jag minns inte", men igår fick jag en ganska målande beskrivning av favoritämnet: Gymnastiken!

Om jag förstod det hela rätt, så hade fröken gjort en slags hinderbana där hon först hade visat vad man skulle göra vid varje station. (Fröken, inte direkt purung, var duktig på att göra kullerbyttor, fick jag till exempel veta!)

Ett av momenten var balansgång. Först hade de fått träna på en bräda, och sedan fick de tydligen testa att balansera på slak lina! Inte dåligt.
Storkillen berättade stolt att de andra barnen hade tappat balansen, men att han hade fokuserat och varit noggrann och hade klarat hela promenaden! Jag frågade hur han hade gjort och fick till svar att "Jag trodde på Gud och tänkte hur Jesus skulle ha gjort."
Plötsligt fick mamma lite svårt att hålla sig från att fnissa lite (men jag klarade det!).
WWJD, liksom. I balansgång.

Fröken menade nog väl...

"Mamma, den snälla tungan kan styra mitt liv och den kan styra en båt. Båten har ett litet, litet roder som styr heeela båten. Den snälla tungan kan också styra en häst, för hästen har ju liksom ett koppel med en liten, liten pinne i munnen. Och så har den som rider skor som jag har sett på TV.
Den elaka tungan kan styra en tändsticka och den ska man inte ta till en skog och lägga där. Det var en skog som brann i ett annat land, och brandmännen försökte släcka elden, men det gick inte för solen var så varm!"

Att storkillen rapporterar lärdomar från skolan är inte särskilt frekvent, men idag var beskrivningen målande. Något säger mig dock att han kanske inte riktigt fick med sig själva konsensus av morgonens Chapel...

Sjukskriven

Ja, igår skulle jag sjunga ett par sånger på en begravning. Begravningsceremonin inleddes med ett orgelstycket (vackra Gammal Fäbodpsalm från Dalarna), som jag bara hörde de första takterna till, samt det avslutande ackordet. Resten av stycket hängde jag avsvimmad på min stol bakom orgeln... Snälle kantorn sjöng mina sånger medan jag återhämtade mig bland kistorna i kylrummet - en miljö som för övrigt inte kändes lika morbid som det låter.

Några timmar senare genomgick jag en rätt rejäl undersökning på Akademiska som inte visade några större fel än lågt blodtryck (95/60) och äggviteämne i ur*net. EKG, hb-värde, CTG-kurva och ultraljud var i övrigt bara finemang. Lilleskrutt väger enligt beräkningen just nu 2950gr! Hoppas den inte växer för mycket de återstående veckorna, annars kommer han/hon ha uppnått sisådär 3,9 kg innan det blir dags! Inte ok...

Ja, ja, sjukskriven blev jag i alla fall, till att börja med i drygt två veckor, sen får vi se hur det hela artar, eller urartar, sig. Hemma blir det mest lågtempo och vila för min del - jag hinner tacka min hjälte till make x antal gånger om dagen för hans tålamod med att dra hela lasset själv, men tycker ändå att "tack" låter grymt klent i jämförelse med vad han ger.

Livet blir ju som bekant sällan som man tänkt sig. Vi som har så mycket att förbereda här hemma innan barnet kommer - saker som faktiskt MÅSTE bli gjorda. Hur i all världen ska det gå till?!!

Första pianosegern!

Stora killen ville spela Blinka lilla stjärna där, och jag försökte först vägleda honom genom att bara skriva 1, 2, 3, 4, 5 och 6 på tangenterna och skriva en liten skiss över i vilken ordning tangenterna skulle användas. Det blev dock lite förvirrande för honom utan text, så då fick det bli noter. (Älskade Finale, without you, I would be nothing!)

Med en lite mer logisk notbild gick det strålande för honom! Han ville filma och skicka till pappa, men eftersom filen blev för stor, fick det bli ett blogginlägg istället. Så, låt mig stolt presentera:
Äldste sonens livs första pianouppspel!:

Sömnproblem

5-åringen, nattad sen över en timme men fortfarande vaken, kom nyss in i vardagsrummet med orden "Jag ska sova här". "Nej, det ska du inte", svarade vi. "Jo, jag behöver det." "Nej, du ska ändå inte sova här, älskling, gå och lägg dig." "Men, jag BEHÖVER det!"

Ett dödläge i diskussionen var uppnått och frågan var om vi någonsin skulle komma vidare.

En liten markering i kroppspråket fick mig att undra över vad hans ärende egentligen var. "Varför gjorde du så?", undrade jag. "För att jag BEHÖVER kissa!", blev det halvt desperata svaret.

Han hade bara öppnat upp samtalet med en liten felsägning...

Here comes the Bride!

Inser att jag ju måste klämma ur mig ett blogginlägg ikväll. För det här är ju kvällen före dagen med stort B! Ja, Bröllopsdagen, alltså. Hela Sverige är ju som bekant totalt ockuperat av Victoria & Daniel med all vad det innebär av nyhetsflöden med svarta rubriker i stil med "Victorias blixtmöte med tärnan" (Aftonbladet, två dagar innan hovet meddelade att det inte finns några tärnor, utan att det istället blir 10 brudnäbbar) och andra minst lika rafflande avslöjanden.

Många hytter ju med näven och menar att det här bröllopet inte på något sätt är mer intressant än andra bröllop. Så fel de har! Hur skulle något annat bröllop (möjligtvis ens eget borträknat) kunna mäta sig med detta? Jag applåderar och surfar mig matt efter fler bilder, bilder, bilder av alla klänningar, dekorationer och vanligt folk från Ockelbo.

Den självklara kröningen av alla festligheter hade ju varit att vara en av gästerna i kyrkan och på Slottet. Tyvärr har mitt namn inte uppnått sådan strålglans att hovet har låtit sig bländas, så därför har jag, tillsammans med mina kära syskon, tagit saker i egna händer.

Någon gång i början av året föddes en tanke att boka en underbart vacker lokal på min arbetsplats för just denna dag. Salongen, inredd i turkisk stil någon gång i början av förra seklet, rymmer ca 60 personer och pryds på ena kortväggen av två porträtt - vardera föreställande antingen kungen eller drottningen uppskattningsvis ungefär vid tiden för deras bröllop! Kan det bli bättre för en alternativ bröllopsfest? Svt kommer kanske inte att direktsända en endaste minut av vår fest, men något säger mig att vi kommer att få möjlighet till mer närkontakt med brudens föräldrar än vad de flesta på hovets gästlista får chansen till.

(Ja, konsten för den här typen av tilldragelser är helt enkelt att göra så stort nummer som möjligt av varje detalj längst vägen...)

Själva upplägget av dagen blir ungefär så här:
När morgon övergår till förmiddag beger sig hela sällskapet på totalt 25 personer till Hufvudstaden. Väl framme gör vi lokalen festfin, naturligtvis färgkoordinerat med den fest som kommer att pågå parallellt med vår, lagar i ordning en äkta svensk sommarbuffé och fixar med den teknik som behövs för att vi inte ska missa något av sändningen.

Två timmar innan vigseln sätter vi oss till bords, iklädda vackra kläder och i möjligaste mån även tiaror, och njuter av maten. Efter att alla är mätta och belåtna låter vi barnen leka av sig medan vi ansvarstagande vuxna diskar undan, för att vi alla sedan ska återsamlas lagom till vigseln.

Mmmmm. Vigseln. Längtar efter vigseln...

När utgångsmarschen klingat ut rusar vi ett par kvarter bort och hoppas på en glimt av kortegen och brudparet. Utopiskt, får väl erkännas, men vi ska göra vårt bästa! Efter att de passerat springer den som vill vidare till Strömbron/Strömkajen för att vinka till brudparet när de kommer ut på Slottets balkong.

Ja, sen bär det av tillbaka till lokalen där bröllopstårtor, frukt och godis avnjuts medan vi fortsätter att följa sändningen från bröllopsmiddag och -fest via svt.

För den som undrar:
Ja, vi är fullt medvetna om att vi går sisådär några mil för långt i vårt firande av Kronprinsessans bröllop, men som redan har konstaterats så mången gång tidigare:
Man har ju faktiskt inte roligare än man gör sig.

God natt!

Flest slag innan låtens slut vinner!

Här är en äkta entertainer! Han har sannerligen tagit till sig vad som brukar sägas om att publikens minne av en tillställning till 90% består av vad de såg och endast till 10% av vad de hörde. Han gör det liksom så enkelt för oss att ta till oss de där 90 procenten!
Mycket jobb verkar det i alla fall ligga bakom denna mix av trumslageri och cheerleading.

Någon mer än jag som ser en tydlig koppling till denna trumslagarhjälte? (För den med ont om tid rekommenderar jag att klicka fram 2 minuter in i videon.)

Facebook in real life

Förstår att det finns mängder av videos i ämnet, men den här var ju riktigt bra! :-)

Konungen gömmer sig

I morse hittade minstingen en box med stuvar, vilka han på ett förtjänstfullt sätt ombesörjde så att de alla fick en egen plats på vardagsrumsgolvet.

Nyss blev han alldeles tyst & stilla här hemma, och eftersom alla föräldrar vet att tysta & stilla barn med högsta sannolikhet antingen sover eller gör något otillåtet, kollade jag upp vad som pågick.

Fann lilleman stående mitt på vardagsrumsgolvet med en tygbit över huvudet, tålmodigt väntandes på att jag skulle upptäcka att han gömt sig. När jag "hittade" honom sken han som självaste Teletubbiessolen - obeskrivligt nöjd med sitt tilltag.

Det är ju såna stunder som gör den störda nattsömnen till en lättglömd parentes.

Läste jag inte både Tyska A och B?

Sonen säger ord jag inte förstår och hävdar att det är tyska. Kan det stämma? Han säger att han inte vet riktigt hur man pratar tyska, men att han pratar tyska som han vill. Exempel på glosa: "frembé", (uttalas med "amerikanskt r") som betyder bäbis.
Nån mer än jag som bommade den på glosförhöret?

Vill HA!!!

Oj oj oj! Snubblade över detta på facebook och vill ha, ha, ha! Någon som har lust att anpassa ritningen till våningssäng (dags för T & L att dela rum snart) och komma hit och snickra? Jag lovar att serva med fika, mat och entusiastiska hejarop!

Avslutningen av T's aftonbön ikväll:

"...vi ber att vi ska sova gott och inte drömma mardrömmar utan bara härliga drömmar. Om dig. Eller om sommaren, eller att bada. Eller om dina änglar, eller om himmelen eller om att man talar om dig.
I Jesu namn, amen."

Heja Bolibompa!! :-)

Förra veckan råkade vi se just när detta sändes från Bolibompastudion. Vi trodde ju knappt våra ögon! Tack, Supersnälla Silversara!

Tycker förvisso att...

...Israel Report-nyhetsbrevet brukar vara en ganska mastig läsning (kan ju erkännas att det därför sällan blir någon läsning alls), men fredagens nummer tog nog priset. Trots flera försök känner jag att budskapet liksom går rakt förbi mig, jag lyckas inte ens ta till mig rubrikerna!

Storebror har nåt att berätta!! :-D

Ett steg i fel riktning

I torsdags la Samuel om handen på lille L och var inte helt nöjd med vad han såg. Det sk nätet såg för blött ut, tyckte han, så i går (fredag) åkte vi upp till vår underbara undersköterska på Plastikkirurgen och bad henne kolla. Det är alltid lite kluvet att åka upp på kontroll "på eget bevåg", eller hur? Man är å ena sidan orolig för barnens hälsa, men vill å andra sidan inte bli stämplad som en överreagerande förälder...
Vi åkte i alla fall upp och hon kunde genast ta sig tid till att kolla in hur det såg ut. Hon ville nu se hur det faktiskt såg ut därunder, och pillade, med hjälp av vaselin, bort nätet.

Över större delen av skadan är det en tjock skorpa som främst består av stelnat var. Detta ska bort, men satt som berget, så det får sitta lite till.

Nedslående var dock att en yta på ca 1x2 cm såg likadant ut som det gjorde timmarna efter olyckan. Det hade inte börjat bildas någon skorpa, det vätskade mycket och blödde när hon rörde vid det. Inget bra tecken.
I en del av detta öppna sår syns ett märke efter ett av ånghålen tydligt. Antagligen är det ju just ångan som har åstadkommit de värsta skadorna, så eventuellt finns det fler liknande partier som just nu är täckta av den stora varskorpan.

På tisdag ska vi träffa vår läkare igen, och får väl då något besked om vad han tror är den bästa vägen framåt.

En lite update

Måste först av allt tacka för alla omtänksamma kommentarer! Vilka fina, varma människor man har omkring sig - både i "riktiga" världen och i cybern. :-)

Angående "senaste nytt" så finns det kanske inte så jättemycket att säga förrän de 14 dagarna har gått (vilket blir på måndag om en vecka), men en ljusglimt är i alla fall att fredagens besök hos plastikkirurgen gick så fantastiskt mycket bättre än det i torsdags!

I torsdags låg ju lille L som en spänd båge i famnen på mig från att de började klippa upp bandaget tills handen återigen var inpaketerad. Då lugnade han inte ner sig förrän allt var klart och han krampaktigt kunde gräva in fingrarna i mig så att ingen skulle kunna ta honom.

I fredags blev han först jätteglad när han träffade "sin" undersköterska (det har varit samma varje gång), och satt sedan helt lugnt och tittade på medan hon klippte upp det gamla bandaget och la om nytt! WOW! Den enda förklaring som känns logisk är att bön verkligen hjälper.

Rent medicinskt var fredagen också ett steg framåt eftersom det sk nätet då hade börjat fastna! På torsdagen låg det ju bara som en äcklig, mättad svamp på såret, men i fredags hade alltså själva läkprocessen verkligen kommit igång, precis som förhoppningen var.

Lille L är fortfarande sitt vanliga solskens-jag även om han verkar ha ett större sömnbehov än vanligt. Gissningsvis hör det ju ihop med handen, men det är ju svårt att veta.

Självklart är vi jättetacksamma för hjälp i förbön; att handen ska läka ihop själv och att transplantation inte ska bli aktuellt.

I morgon ska vi återigen till plastikkirurgen för omläggning av såret och kontroll av att det ser bra ut. Skriver eventuellt nån rad efter det.

När olyckan är framme

Om jag skulle ta tag i det här nu. Att blogga, alltså. Har varit sådär ickeinspirerad som vi väl alla blir i perioder och har inte lyckats klämma ur mig ens ett hej. Har tittat på bloggen, mitt senaste inlägg, alla andras uppdateringar och med en suck gått vidare.
Men, en av poängerna med den här bloggen är ju att ha en plats att samla viktiga saker ur barnens liv, och därför får jag helt enkelt ta mig i kragen nu.

För i måndags hände något viktigt och hemskt i lille L's liv.

Vi var på besök hos älskad syster och hade en supermysig dag. T var i sjunde himlen och mamma och lillebror bara slappade och njöt.
Framåt kvällningen skulle hemmets ställas i ordning för festligheter och en underbart vacker, nyfållad duk ströks för att läggas på stora matbordet. Jag var trött, helt hiskligt trött, och halvsatt i soffan med uppsikt över stora delar av rummet. Nästan perfekt. Det jag inte såg var var det nyss använda strykjärnet tog vägen. Jag vände mig om för att kolla på lille L (som just nu är i fasen att han drar och känner på precis allting, precis hela tiden), och ser hur han just har greppat strykjärnet i handtaget och lyft det från byrån där det nyss ställts. Innan jag ens hinner skrika, har han kapitulerat för dess tyngd och placerat plattan på sin vänstra handrygg. Jag skrek "STRYKJÄRN!", Samuel skrek "RING AMBULANS" och min svåger ringde 112.

Allt gick så fruktansvärt fort. Inom några sekunder var handen under vatten, men redan då var det tydligt att skadan var svår. Över halva handryggen var helt vit, förutom röda märken efter ånghålen i plattan, även pek- och långfinger var brända.

På SOS instruerade de oss att inte ha is i vattnet, utan att hålla en vattentemperatur på omkring 18 grader. L skrek som jag aldrig hört honom skrika, mina tårar sprutade och allt var bara så kaotiskt.

Efter ca 15 minuter kom ambulansen och då hade vår lille hjälte precis lugnat ner sig och hängde tyst i pappas famn med handen i en vattenfylld Tupperwaretillbringare. Vi följdes åt till ambulansen och där tog jag över lilleman som satt i mitt knä under resan in. Trots att de körde försiktigt skvimpade vatten hela tiden ur tillbringaren, så väl framme var både mina och L's byxor rejält blöta.

På akuten fick vi snabbt hjälp av Helt Fantastisk Personal. Jag brukar väl tycka att de alltid är duktiga på Barnsjukhuset, men denna gång var något extra. En av sköterskorna fullständigt trollband L med sina lekar, så när läkaren genomförde undersökning två (den första fick avbrytas pga att huden var för fuktig och L för orolig) sa han inte ett knyst utan tittade bara på världens bästa sjuksköterska.
Den andra undersökningen innefattade att det hudlager som redan släppt från handen klipptes & rullades av, såret (ett enda stort, öppet köttsår över handryggen) rengjorde och ett vaselinnät las på innan handen bands in i bomull och bandage.

Redan under timmarna på akuten började världens tappraste kille att leka igen. Han klättrade och lekte för fullt redan innan han hade fått smärtstillande och mamma och pappa (som anlände ca 10 minuter efter oss) bara gapade. Sån tapper kille!

På tisdagen var det dags att möta plastikkirurgen. Han undersökte handen och kontrollerade att det fanns "kapiläråterfyllnad", vilket är vad man hoppas på - finns det så är de ytliga blodkärlen inte skadade och handen kommer att läka ihop på ca 14 dagar. Tyvärr verkar inte hela handen ha klarat sig så bra, men eftersom L bara är 1 år så ville han även konsultera en äldre, mer erfaren kollega.
Slutsatsen blev att de ger handen 14 dagar på sig att läka efter bästa förmåga. Om allt går riktigt bra, så har den nya, friska huden så stor läkkraft att den täcker de svårare skadorna - i annat fall behöver det transplanteras.

Innan hemgång i tisdags las ett nytt förband. Denna gång användes dock inte ett vaselinnät, utan ett torrt nät som de hoppades på skulle växa fast i såret för att så småningom falla av tillsammans med skorpan. De instruerade oss att höra av oss om något tillstötte (ex feber, etc), annars var nästa återbesök inplanerat till fredag.

Hela onsdagen gick och L var sitt vanliga, solskens-jag. Vilken kille!

Torsdag morgon vaknade han dock och var jättevarm. Tyvärr hade vi inte tillgång till en termometer (vi sov inte hemma den natten), men jag gav honom febernedsättande och ringde plastikirurgin. De gav oss tid efter lunch, och vi åkte upp. Lilla, goa killen var rätt loj hela förmiddagen, men när undersköterskan började fingra på bandaget fick han panik.
Det var ju dock inget att göra, de var tvungna att kontroller att såret inte blivit infekterat. Tack o lov så var så inte fallet!! Han hade helt enkelt bara blivit sjuk över natten. Positivt nyheter, på nåt sätt.
Dock var det lite nedslående att det "torra nätet" som ju var menat att växa ihop med såret, istället var mättat av vätska och låg ovanpå hela skadan. Handen rengjordes och nytt nät las på.

Återigen talade läkaren om transplantation, men att han inte ville operera "nu" utan vänta de 14 dagarna. Det känns lite läskigt att en operation låter så självklar när han pratar. Jag skulle önska att han lät mer som att det är ett worst case-scenario som sannolikt inte blir aktuellt.

Idag ska handen läggas om igen, och på måndag blir det dags igen.

Jag tycker så oerhört synd om vår minsting. När man själv gör illa sig så är det ju oftast en "klantighetsaspekt" inblandad och det finns därmed anledning att anklaga sig själv för smärtan man upplever. Han är bara en nyfiken 1-åring som testar allt och som har en förälder som inte hängde med.

Dagens bloggtips

Jag gillar ju Alex Schulmans blogg. Den är inte alltid strålande (längre, i somras var det dock en daglig glädje att läsa hans inlägg), tyvärr är den ibland till och med tråkigt elak (min känsla är att det är den "gamle" Alex Schulman som då skymtar fram) men ibland - ja, då är den nog en av de bästa bloggarna jag hittat.

Senaste inlägget skulle jag vilja kategorisera som ett av de bättre. Han har gåvan att formulera sin åsikt så självklar att den blir svår att argumentera emot.

Små, små ord av kärlek

"Pa-pa! Pa-pa!"
Och som omväxling "Ma-ma! Ma-ma!"
Pausen mellan stavelserna är viktig, det går absolut inte att lättvindigt sätta ihop två stavelser. För några dagar landade även storebrors namn i lillebrors ordbank och går nu under beteckningen "E-o".

Andra saker att säga kan vara "app" (napp) ä-ta (behöver väl ingen uttolkning), at-ten (vatten), e-jå (hej då), förutom tit-ta, am-pa och övriga klassiker.

Gulligast var dock härom morgonen när lille L kröp omkring på och runt oss i sängen. Han klarvaken, vi förnekandes att vi också vaknat... Plötsligt satte han sitt finger över mina läppar och sa "putt", varpå han böjde sig ner och gav mig två blöta pussar, med vidöppen mun och tungan hängande nedför hakan. Kanske inte så trevligt, kan tyckas, men mammas hjärta smälte...

Av alla tillgängliga ord har min 1-åring valt ut "puss" som särskilt viktigt!

Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig!

Åh, ibland är det SÅ SVÅRT att behöva avstå från det man mest av allt längtar efter och som plötsligt finns inom räckhåll. För vem vill inte ha ett sovrum som inspirerats av en blandning av sockervadd, Svansjön och...rent vansinne?

Just detta finns just nu till salu på Blocket och jag sitter med mobilen i handen, redo att ta ett enkelt sms-lån för att kunna finansiera drömmen. Tänk vad ljuvligt, romantiskt och alldeles, alldeles UNDERBART att få både inleda och avsluta varje dag i denna inredningsdröm!

Om de varma, smakfullt designade tapeterna dessutom kan ingå i köpet är ju lyckan gjord...

Men nej. Man kan inte få allt man drömmer om, och detta måste nog tyvärr bli precis en sådan dröm som aldrig kommer att bli sann. Så synd.

Aftonbön, del 2

Som sagt ingår det i vår kvällsrutin att sjunga Gud som haver, och därefter be varsin egen "fri" bön. För att hjälpa T att hitta en struktur för bönen, brukar vi börja med att tacka Gud för några saker, därefter be om förlåtelse ifall samvetet känns tungt, och slutligen be om hjälp för egen eller annans räkning. Vad de olika delarna fylls med är väldigt varierande, men oftast hjärtliga och ärliga.

T kan dock tycka att det är svårt att sätta rätt "rubrik" på det han vill prata med Gud om. Ikväll, tex, inleddes bönen med att han tackade "för en jättejättejättejättehärlig dag", varpå han fortsatte:
"Förlåt Gud för min lillebror L. Han bara suger på saker, och häller ut saker, och rör till alla saker. Gud, välsigna honom så att han slutar med det."

Och mamma bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta...

Aftonbön

Ikväll orkade inte T be en egen aftonbön, utan kände att det fick räcka med att sjunga Gud som haver, samt att jag bad en egen bön (annars ber vi varsin bön högt). En sak var dock allt för viktig för att inte tillägga, så när jag var klar med min bön sa han att han ville be "bara en sak till Gud". Sagt och gjort, fingrar knäpptes och ögon slöts:
"Gud, tack att F* sjunger så vackert och att jag har lärt med att sjunga som henne. I Jesu namn, amen."


*F är Rödluvans äldsta dotter, och T tog stort intryck av att höra henne sjunga i kyrkan härom sistens.

Ett nytt år

Sådär, då var ett nytt år igångkickat, och därtill även ett nytt sätt att fira nyår avbockat från listan. De allra flesta nyårsaftnar i mitt liv har firats på LO's Nyårskonferens (närmare bestämt sisådär 20 st), men redan förra året kände vi att en sen kväll & natt i kyrkan med småbarn drar mer energi ur en än vad det ger tillbaka.

Så, när våra kära vänner Lundbergs inbjöd till "den lyxigaste supén" tackade vi med glädje ja! Lyxigt värre var det också. Förrättssoppa (min personliga favorit, dessutom), en övermåttan underbart fantastisk huvudrätt bestående av oxfilé, potatisgratäng, svampsås & sallad, samt avslutningsvis en glassefterrätt bjöds vi på. Därtill även ostbricka och, efter att vi firat av några raketer, lite glögg som avrundning på festligheterna.

Som lök på laxen fick vi också umgås med härliga familjen Hugosson, vilket inkluderade en alldeles färsk liten minimänniska! Ojsingen, det är helt obegripligt hur små nyföddingar är!! Och den här lille krabaten är inte ens en vecka gammal. Njutning.

Förutom denna sena vickning, har även lillebrors 25-årsdag hunnits med. Efter att i 24 år (med några undantag) ha firats hans födelsedag med en brakmiddag på tidig eftermiddag, visade det sig att lillebror i år redan under förmiddagen skulle följa med flickvännen till hennes hemtrakter, så uppvaktandet förlades till hans sängkant kl 07 i morse. Eller, det var meningen att alla skulle sammanstråla kl 07, men då alla tillresande syskon med familjer försov sig blev det viss fördröjning. Mys hos föräldrarna blev det dock och klockan var lunch innan vi drog hemåt för att ladda om batterierna inför ovan beskrivna afton.

Nu är vi hemkomna och mina ögonlock för en ojämn kamp mot mig. De vill vara slutna, och jag vill se vad jag skriver. Det orättvisa är att de är fyra (två övre, två undre), medan stackars jag bara är en.
De vinner.
Jag förlorar.
God natt.
Och gott nytt åt.
Snark.