Om fingrar hade öron...

Ja, vad skulle kunna hända då? De skulle ju kunna snappa upp saker som de tycker är mycket mer intressanta än vad övriga kroppen gör. Tänk om de till exempel skulle höra att det är värsta handsk-rean nere i stan. Då kanske de skulle slita sig loss från sina knogar, smyga ut ur hemmet och studsa till närmaste busshållplats.

När bussen stannar skulle busschauffören sannolikt inte ens se att det hoppade 10 ivriga fingrar som ville åka med, så då gäller det för fingrarna att snabbt koordinera sig och stapla sig på varandra för att hjälpa varandra upp på bussen.

Med samma teknik borde de också kunna ta sig upp på ett säte och slå sig ner. Men, skulle en gubbe se att sätet var upptaget av 10 fingrar? Eller skulle han sätta sig på sätet och klämma fast fingrarna mot ryggstödet?! Ja, det är ju risk för det. MEN, då har ju fingrarna en fördel; de ger sig på gubben och kittlar honom frenetiskt strax ovanför bälteskanten med resultatet att gubben börjar springa i gången och ropa "Vem är det som kittlar mig, vem är det som kittlar mig?!", utan att märka att det hänger 10 fingrar i bältet.

Vad kvalificerat komplicerat det skulle bli om fingrar hade öron. Vad bra det är att kroppen ser ut precis som den gör!

Ja, detta är vad 5-åringen och jag har filosoferat över på morgonkvisten.

Gud har omsorg, även i det lilla.

Vår 5-åring älskar ju att dansa och har under hösten gått på två olika dansträningar i veckan. Lekfullt och otroligt roligt för en kille som alltid har älskat att dansa! Till födelsedagen var en av önskningarna att få en dansskiva, vilket vi också hade planerat att ge honom. Tyvärr föll det dock bort ur vårt kollektiva föräldraminne och födelsedagen kom och gick utan att vi hade gett honom någon skiva.

Så, häromdagen fick han en dubbelsingel med Alcazar som present i en butik nere på stan. Jag kände mig lite kluven till att han skulle få dansa loss till den hemma; även om de är grymt duktiga så presenterar de ju inte riktigt det budskap som vi normalt lyssnar på här hemma. Jag sa dock inget till T om mina funderingar utan var glad med honom för hans present.

Väl hemma tömde jag brevlådan och tittade lite extra nyfiket på ett vadderat kuvert med mitt namn skrivet för hand. (Handskrivna kuvert får man ju inte direkt ofta, så det känns ju lite lyxigt när det händer.) I kuvertet låg en skiva med namnet "Härliga höjdare 2", vilket visade sig vara en ny samlingsskiva med låtar som gruppen Glasklart spelade in för rätt många år sen. Systrarna, Rödluvan och Lingonbus, och jag hade under några år den stora förmånen att få vara en del av Glasklart (innan de istället blev ett Boyband ;-) ) och eftersom vi därmed är med på några av de nyutgivna spåren så fick vi varsin skiva med posten som tack. Jätteroligt!

Ja, kvällen kom och T kom plötsligt ihåg sin present från affären. Alcazar-skivan åkte in i hans cd-spelare och ut strömmade: Ingenting! Skivan var helt tom, det fanns inte ens ett spår efter något...spår (sorry.) Det kändes ju liksom som att det var en himmelsk humor i det hela. Mammas nya skiva åkte istället in i stereon och ut strömmade glad musik som 5-åringen bara älskar.

Gud har omsorg, även i det lilla. Jag behövde inte ta ifrån lilleman hans glädje över att äntligen ha fått en dansskiva, utan kunde tvärtom ersätta den första trasiga skivan med en fullängds-cd som han både sjunger och dansar järnet till här hemma. Hurra!

Ta-da!

Ok, nu är det dags. Publiceringen ska nu äga rum. Jag känner mig dock lite tveksam. Som tidigare konstaterats kan ingen bild ge rättvisa åt denna skönhet. Vad händer om du tänker "Äh, det är ju bara en vanlig kristallkrona"? Det skulle vara förkrossande!

För det är ingen vanlig kristallkrona. Det är Kristallkronan! Den är perfekt i både form och storlek. (Precis som mina barn, slår det mig plötsligt.)

Men, lovat är lovat. Här kommer bilderna. Låt mig presentera:
Min Kristallkrona


Jag lämnar härmed kommentatorfältet öppet för det jubel som just nu bubblar inom dig. Välkommen!

Putsad och, om möjligt, ännu vackrare

Sen förra inlägget har jag inte vågat skriva något nytt. Protesterna mot min bildlösa hyllning av Underverket grävde sig djupt in i min själ, och jag insåg att det bara fanns en sak att göra: Putsa, installera, fotografera och publicera. Tills det var gjort rådde bloggförbud!

Så, igår blev det av. Kronan hängdes över badkaret och varje prisma putsades omsorgsfullt. Jag förstår inte hur förra ägaren burit sig åt för att smutsa dem den så innerligt. De större prismorna såg ut att vara gjorda i gammal plast, som en billig variant av frostat glas. Opacitet noll! Men, med diskmedel och varmvatten kan underverk göras och nu gnistrar de allihop!

När Samuel kom hem bytte han sladd (den förra var för kort) och kontakt (den förra passade som sagt inte i våra uttag) i ett huj och strax därefter hängde kronan på plats, med tända ljus och allt.

Så, då var det dags för fotografering. Batterierna i min kamera är slut och jag hittar inte laddaren, så det blev makens stora kamera som fick göra jobbet. Och där tar framgångssagan slut.

Bilderna ligger i minneskortet i makens kamera, kameran ligger i makens kameraväska, kameraväskan hänger på makens axel, makens axel har följt med övriga kroppen till tandläkaren - och här sitter jag utan bild.

Ärtan.

Min kristallkrona

Kristallkrona-fyndet från Blocket som hämtades hem i fredags är så ohyggligt, obeskrivligt vacker!!! Än är den inte ens optimerad; den är ännu lika dammig och oputsad som den var när den anlände till oss. Dessutom är den inte inkopplad (den har fel kontakt för våra takuttag), så vi har ännu inte sett den upplyst.

Trots det är den helt och hållet genomfantastisk. SÅ otroligt vacker!

Men, nu har jag ett litet dilemma. Jag vill ju hemskandes gärna dela med mig av dess skönhet här på bloggen, men det går bara inte. Ingen bild kan fånga hur fin den är! Så, ni får nöja er med att fantisera - blir nyfikenheten för stor är det bara att kvista förbi på en kopp kaffe.

Grattis världen!

Tack för all feedback!

Jag var övertygad om att Rakel satte huvudet på spiken och hängav mig åt att tycka att blogger.com är ena usla mobbare.

Sen läste jag Agda-Magdas inlägg och kände att det ju alltid finns två sidor av varje mynt. Blogger.com har kanske inte heller haft det så lätt och finner kanske därför en slags tröst i att sparka på någon annan. Det är inte en ursäkt, men i alla fall en förklaring.

Mrs T vände dock upp och ned på allting. Kan det var så? Är det ett elakartat, utstuderat politiskt rävspel som är orsaken till mitt lidande? Har min presidentkandidatur skakat om etablissemanget så till den milda grad att de nu ger sig på min lilla blogg?! Så lågt av dem. SÅ LÅGT.

Hur som helst så är jag tacksam, Paula, för din tydligt välvilliga inställning i frågan. Må du lyckas.

Varför syns jag inte?

Två särskilt fina människor har länkat till min blogg på deras sidor (Paula och Gadd). Det är snällt, tycker jag! Den senast tiden har jag bloggat mer än någonsin tidigare, men jag ser att länken till min blogg hos mina vänner har "frusit" på ett inlägg som just ny fyller 1 vecka och 1 dag.

Kan någon förklara detta märkliga fenomen? Har jag gjort något fel? Har de särskilt fina människorna månne länkat till just den bloggposten och inte till själva bloggen? Är jag utsatt för något slags subtil mobbing av blogger.com?

Kan ingen göra något åt saken?