Ett litet kliv för människan...

Eftersom jag inte skriver dagbok passerar tyvärr väldigt många "måste minnas"-upplevelser förbi utan att riktigt få fäste, vilket resulterar i att de snart har glömts bort. Så, eftersom jag ju inte använder den här bloggen för något särskilt viktigt alls, kan jag ju lika gärna notera några av dessa viktiga saker här! Förhoppningsvis innebär det att jag senare kan redogöra för tid & plats för åtminstone några viktiga upplevelser ur livet...

Något som självklart bör ropas ut från hustaken, är ju att lille L för 1,5 vecka sedan bestämde sig för att han var redo att börja gå! Vid den mogna åldern av 10 månader och 9 dagar, och efter att ha stått huuuur stabilt som helst utan stöd i massvis av veckor, tog han på fredagskvällen den 11 september plötsligt ett kliv i det fria, på väg från fotpallen till vardagsrumsbordet. Så där, bara. Som att det inte var något konstigt med det.
Mamma noterade framsteget, men kändes sig osäker på om huruvida ett sådant litet kliv kvalade in som "första steget"?

Dagen efter var det dags att kolla upp om det verkligen var så att minstingen trodde sig om att gå, så mor & far satte sig på sedvanligt "locka-barnet-att-gå"-sätt (ni vet, man sitter mitt emot varandra på golvet, med benen rakt ut som ett V så att man i stort sett sitter fotsula mot fotsula mot den andre) och lockade lilleman mellan oss. Och johoddå, han gick! Typ tre steg i taget, sen var han ju tryggt framme i en föräldrafamn igen. Vilket lycka!

På söndagen den 13 september kom dock det stora genombrottet. Vi tittade in på söndagskaffe hos mina föräldrar, och käre morfar och jag satt i deras stora vardagsrum och pratade. Lilleman kröp omkring och tydliggjorde hjälpsamt att allting inom hans räckvidd behöver plockades undan för att undvika demolering. (Mormor och morfars hem är inte heeeelt småbarnanpassat.)
Nu och då ställde han sig upp, precis som han gjort under så många veckor.

Plötsligt var det dock något nytt i hur han betedde sig. Han stod på andra sidan rummet, vid dörren och tittade på oss. Sen lyfte han höger fot och vred kroppen lite, lite grann innan han satte ner foten igen.

Tystnad.

Sen repeterades samma balansakt. Höger fot lyftes från golvet, direkt åtföljt av att kroppen vreds ett litet, litet uns innan foten gick ner igen.

Återigen blev han helt stilla för att liksom begrunda att han fortfarande stod upp, trots detta dödsföraktande stuntnummer.

Sen hände det.

Han spände blicken i morfar & mig och satte av. Rakt fram. MINST 10 steg! Bara sådär. Tjoff, liksom. Om jag hade tagit 10 normala kliv i det rummet hade jag sannolikt fått väldigt ont i näsan vid krocken mot väggen, men när en bäbis tar 10 duktiga kliv har inte ens halva rummet avverkats, så då blev han trött och sjönk värdigt ner i sittande ställning och mottog vårt jubel.

Ännu en individ har erövrat ett av livets viktigaste och mest grundläggande kunskaper, och jag satt på första parkett. Halleluja!

"Jag vet vem jag är." /Bloggen

Ja, det är väl inget att hymla med, det faktum att detta är en blogg som uppdateras alldeles lagom sällan för att varken skapa en läsekrets eller självdö. Den bara myser omkring här i cybern, nöjd med att finnas men utan några som helst mål med livet.

Ibland spritter det till av liv i den och då kan den framstå som en rätt trivsam kompis, den pratar på om stort och smått och gläds storligen över ifall någon vill lyssna. Sen glömmer den plötsligt bort sig, glömmer bort att gemenskap bygger på kommunikation, och fastnar i stället med blicken långt, långt borta och säger inte ett knyst.

Bloggen fyllde nyligen två år, och jag har inga som helst förväntningar på att bloggens karaktär kommer att utvecklas på det här området. Den kommer nog alltid att förbli en sporadisk gäst i bloggsfären, utan chans att någonsin avancera till att bli en endaste webbläsares startsida.
Och det är helt okej.