Att bli förälder kan ju helt klart tangera samma fascination. "Vem är ungen lik?", liksom.
Förhoppningen om att se mig själv titta ut ur min bäbis besannades dock inte. Tvärtom! Min förstfödde är nämligen närmast en reinkarnation av min make.
De dryga sex år som följt har dock verkligen bevisat att man ju ärver mer än sitt utseende av sina föräldrar. Våran storkille har, sin faderslikhet till trots, mycket av mig i sitt sätt att vara - så han är faktiskt lik mig också. Trots att ingen ser det. MIN kille!
När nummer två skulle födas hade jag istället ingen förväntan alls på att "mina gener" skulle titta fram. Jag var fullt och fast övertygad om att makens gener var för starka för att övervinnas och förväntade mig en till liten Samuelkopia. Vilket sannerligen är mer än en mor kan önska!
Tji fick jag! Kille nummer två hade nämligen roat sig med att plocka ihop sitt utseende "från min sida" av genbanken. Jag har förvisso knappast hört att han är lik mig, men däremot är det ett väldigt tjat om hur lik han är min far och min bror. I skrivandes stund hittar jag ingen bild på morfar & lilleman, men en fin bild med morbror fanns i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför lilleman är så lik sin morbror men jag lutar mot att det hela bottnar i att de båda bär duffel...
När lillgumman anlände för snart sex månader sen såg hon ut som...ja, som ingen annan. Våra rödhåriga/ljusa killar fick sällskap av en mörkhårig liten skönhet! Hur otippat var inte det?
Några sällsynt snälla människor säger att hon har mina ögon. Även om det är otroligt smickrande så är jag insiktsfull nog att konstatera att denna tös har ögon som jag själv bara kan skapa med hjälp av make up. Hon är liksom the real thing.
Igår insåg jag dock någon som hon verkligen är lik! Till tonerna av Nothing compares 2 U smälte hennes ansikte för en stund ihop med...
...Sinéad O'Connors. De blev plötsligt jättelika!
Men det spelar ingen roll. Den här prinsessan är min, min, min, bara min ändå.
- Posted using BlogPress from my iPhone
