När man har känt varandra i sisådär 17 (det låter ju inte klokt, kan det stämma?!) år, är ju sannolikheten rätt stor att man kommer att fortsätta vara vänner framöver också och DET är stort. Extra roligt blir det ju förstås att träffas när våra barn leker så bra tillsammans.
Nu är det dock slut för denna gång och storkillens tårar rinner. Skiljas och mötas - det är stora saker att lära sig hantera, inte minst för sådana sentimentalt lagda personer som storkillen och jag. Men man lär sig.
Tack o lov; man lär sig.
För att vi inte ska glömma hur våra vänner ser ut såg jag till att ta några fina porträttbilder.
(Sorry Tove. För rättvisans skull väger jag upp denna publicering med ett smickrande collage av mig & barnen.)
Tack för den här sommaren, vi saknar er redan!
- Posted using BlogPress from my iPhone
