- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 13 augusti 2011
Livet största stunder
...är ju ganska ofta väldigt små saker. Som att ha en sovande 2-åring på armen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
De går och fiskar
Under uppväxtåren hände det sig både nu & då att pappa tog med oss för att fiska. Inte minst lämpade det sig bra i hans hemtrakter längst Vindelälven i södra Lappland. Jag minns dessa tillfällen som otroligt mysiga - pappa trivdes som fisken i vattnet (jag vet, jag är ändlöst skojig) och som en extra bonus så var farmor & farfar inte helt sällan närvarande på dessa turer.
Som kuriosa kan tilläggas att just fiskespö var en så viktig del i farföräldrarnas ögon att de till och med köpte egna spön till "oss tre". (Ja, det här var ju alltså när jag var en minitös och mina favoritsmåsyskon ännu inte var födda.) I skrivandes stund kan jag nog inte komma ihåg att de i övrigt gav oss några presenter, men det gjorde det säkert. Och gjorde de det inte är det ju inte så konstigt med tanke på att de hade sisådär 700 barnbarn. Men om fiskespön nu var de enda presenten så säger det ju nåt om tyngden i det hela. :)
Mina mysiga minnen till trots, så är det mycket som ska till för att jag skulle ge mig ut och fiska idag. Det är nämligen så att jag nu, precis som när jag var liten, vare sig förmår mig agna en mask eller döda en fisk. Allt sånt skötte farfar och pappa på den gamla goda tiden, men när jag nu själv är förälder inser jag att jag inte kan smita ifrån längre. Enda sättet att garanterat slippa är ju att helt enkelt fiskestrejka.
Till protokollet skall ändå föras att jag älskar allt det där andra kring fisketuren! Men att agna bete & döda fiskar - nej, det avstår jag intensivt gärna ifrån.
Tack o lov får mina barn ändå växa upp med att fiska! Maken älskar det och drar med barnen ut på fiske några gånger per säsong. Någon gång ibland (läs vart femte år) låter sig även min far övertalas till att följa med, och idag är en sån dag.
För en dryg halvtimme sen vinkade jag av maken & storkillen och i eftermiddag hoppas vi alla att det blir nyfångad regnbågsforell till middag!
God fiskelycka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Som kuriosa kan tilläggas att just fiskespö var en så viktig del i farföräldrarnas ögon att de till och med köpte egna spön till "oss tre". (Ja, det här var ju alltså när jag var en minitös och mina favoritsmåsyskon ännu inte var födda.) I skrivandes stund kan jag nog inte komma ihåg att de i övrigt gav oss några presenter, men det gjorde det säkert. Och gjorde de det inte är det ju inte så konstigt med tanke på att de hade sisådär 700 barnbarn. Men om fiskespön nu var de enda presenten så säger det ju nåt om tyngden i det hela. :)
Mina mysiga minnen till trots, så är det mycket som ska till för att jag skulle ge mig ut och fiska idag. Det är nämligen så att jag nu, precis som när jag var liten, vare sig förmår mig agna en mask eller döda en fisk. Allt sånt skötte farfar och pappa på den gamla goda tiden, men när jag nu själv är förälder inser jag att jag inte kan smita ifrån längre. Enda sättet att garanterat slippa är ju att helt enkelt fiskestrejka.
Till protokollet skall ändå föras att jag älskar allt det där andra kring fisketuren! Men att agna bete & döda fiskar - nej, det avstår jag intensivt gärna ifrån.
Tack o lov får mina barn ändå växa upp med att fiska! Maken älskar det och drar med barnen ut på fiske några gånger per säsong. Någon gång ibland (läs vart femte år) låter sig även min far övertalas till att följa med, och idag är en sån dag.
För en dryg halvtimme sen vinkade jag av maken & storkillen och i eftermiddag hoppas vi alla att det blir nyfångad regnbågsforell till middag!
God fiskelycka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)