Se där ja. Hon står!

Det har under flera veckor varit tydligt att lilltösen i stort sett har fattat grejen med att stå utan att hålla i sig, men hittills har hennes stående i det fria alltid varat under så korta sekunder att de inte kan kategoriseras som genombrott.

Idag hände det dock! Hon blev arg på mig i köket (hon var hungrig och tyckte att mamma var värsta aset som lät maten dröja - åtminstone är det min tolkning) och stod och höll sig i handtaget till förvaringslådan under ugnen och grät när hon slutligen fick nog. Jag tror att hon kände att hennes känslor inte blev presenterade på ett nog dramatiskt sätt, för plötsligt släppte hon handtaget och stod helt fritt på golvet, tittade på mig och bara skrek. Inte illa alls!

Senare under dagen har hon upprepat konststycket flera gånger - dock utan att ackompanjera sig själv med tårar och skrik. Duktiga, duktiga flickan min!

För liten, för stor och alldeles lagom.

Det går ju inte att komma runt att yngre syskon faktiskt inte kan få göra allt som äldre syskon får. Många tårar i veckan blir det för lillkillen när storebror säger hej då för att åka till skolan, åka på innebandyträning eller, som idag, cykla till kusinen för att leka.
Kvar står en 2,5-åring med cykelhjälm och skor, med tårarna sprutande och snoret rinnande och det är bara att konstatera att livet ju inte alltid är sådär superlätt.

Oavsett vilken placering man har i syskongruppen så medföljer platsen obönhörligen vissa orättvisor men också flera fördelar. Det är ju bara to deal with it, liksom. Som idag! Lillebror fick förvisso inte följa med storebror till kusinen, men å andra sidan slapp han ta hand om ett småsyskon under hela lektiden hemma på gården. Han kunde lunka på som han ville medan storebror fick anpassa både tempo och aktiviteter efter honom.

Och någonstans mitt i dessa förmåner och orättvisor tror jag att kärlek, respekt, tolerans och ansvarskännande växer fram och DET är VACKERT!