Idag firar vi *räknar på fingrarna* 3 veckor av krasslighet här hemma. Fast "firar" var kanske fel ord, snarare anti-firar. Efter en lång och frisk vinter började i alla fall den 22/2 ett potpurri av feber och spyor som fortfarande inte helt har lagt sig. Vi har inte varit konstantsjuka, men hittills har det hela tiden börjat om när vi trott att allt var över. Natten till igår blev förhoppningsvis den avslutande kulmen (6 spyor, varav en i vår säng), nu är det nämligen bara lite småfeber i smågrabbarna här hemma.
Detta innebar i alla fall att jag & barnen blev hemma från mötet vilket ju aldrig känns särskilt skoj. Att gå på möte på söndagsförmiddagen sätter ju liksom en linje för hela veckan! Det fanns dock inte så mycket att välja på; att dra iväg en 4-åring, som på natten haft 38.8 i feber, till Stockholm hade ju nästan varit brottsligt, och av valet mellan mig & maken till mötet måste det bli han - vi skulle nämligen leda lovsången och det är han som spelar piano....
Han fixade dock en privat webb-tvsändning åt mig, så jag fick liksom vara med lite i alla fall, via webbkameran i hans dator som smögs upp vid mixerbordet. Både bild & ljud lämnade väl en del övrigt att önska, men bättre än inget var det absolut! :-)
Parallellt med att följa med i mötet passade jag även på att baka en drömtårta till kaffet som väntar när maken kommer hem. Det är sannerligen inte varje dag som jag känner mig som en sådan lyckad kvinna som jag gör just idag!
Slutligen slänger jag in lite smygreklam: Kl 18:00 ikväll bjuds det upp till sång & prat i Lyckebokyrkan i Storvreta. Det är ett koncept som jag tror kallas "75 minuter" där en inbjuden gäst dels uppträder och dels intervjuas. Kvällens gäst heter Leneh (www.leneh.com), en otroligt duktig singer-songwriter från Uppsala som nyligen släppte en skiva. På skivan är det fullt band, men kvällens konsert blir en mer akustisk version med bara sång & gitarr som jag tror blir jättefin! Kom gärna och lyssna! Pauline & jag som körade på skivan är med även ikväll.
Välkommen!
söndag 15 mars 2009
Man tackar, man tackar!
Jag kan inte annat än tacka för de snälla orden. :-) Nästa gång kanske jag ska låta det gå liiiiite längre innan jag i vredesmod gräver ner tangentbordet i komposten och låter bloggen gå en långsam död till mötes. Det är så svårt att få det riktigt, riktigt rent mellan tangenterna igen.
Det var precis som jag länge misstänkt....
...det är fullständigt meningslöst att blogga, det är ju uppenbarligen inte en enda kotte som läser i alla fall! *suckar och hämtar bäbisen som plötsligt vill äta*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)