Idag har T haft riktigt, riktigt skojigt hos dagmamman. Alltså alldeles ovanligt, superduper, megamycket jätteroligt!För idag har de läst om Olivia Gris.
När de var inne på tredje omgången av nämnda bok fick jag ett mms av syster dagmamma där vår älskling vrider sig av skratt över denna uppenbarligen helt vansinnigt roliga berättelse. Det hela slutade dock inte där!
Under eftermiddag och kväll har vi fått bevittna upprepade skrattanfall. Vi har, utan någon som helst framgång, försökt att fiska fram något litet ur berättelsens innehåll för att på så sätt kunna dela hans fröjd, men tyvärr omöjliggör hans bubblande skratt alla möjligheter att förstå vad han försöker säga.
Droppen blev när det slutligen blev sovdags. Aftonbönen var avklarad, godnattsagan var läst och mor & far satt i vardagsrummet och pustade ut när vi hörde det; fnittret. Som övergick i skratt. Som mynnade ut i storgarv. Jag smög in till hans säng och försökte på ett milt mammasätt lugna ner honom med frågor om: Olivia Gris! Ur vilken dammig vrå av mitt inre hämtade jag upp den geniala idén?! Till mitt försvar kan sägas att jag var, och är, ärligt nyfiken på vad det hela går ut på, men om mitt mål var att leda honom in på John Blunds vägar så kunde jag inte ha använt ett mer korkat verktyg. Min fråga blev istället bränslet som behövdes för att glädjen skulle explodera och sömnen skickas ännu längre in i framtiden...
Ja ja, till slut somnade han ju trots allt. Och jag sitter här och känner hur kärleken till min underbara lille kille nästan är större än vad som går att hantera.
