När olyckan är framme

Om jag skulle ta tag i det här nu. Att blogga, alltså. Har varit sådär ickeinspirerad som vi väl alla blir i perioder och har inte lyckats klämma ur mig ens ett hej. Har tittat på bloggen, mitt senaste inlägg, alla andras uppdateringar och med en suck gått vidare.
Men, en av poängerna med den här bloggen är ju att ha en plats att samla viktiga saker ur barnens liv, och därför får jag helt enkelt ta mig i kragen nu.

För i måndags hände något viktigt och hemskt i lille L's liv.

Vi var på besök hos älskad syster och hade en supermysig dag. T var i sjunde himlen och mamma och lillebror bara slappade och njöt.
Framåt kvällningen skulle hemmets ställas i ordning för festligheter och en underbart vacker, nyfållad duk ströks för att läggas på stora matbordet. Jag var trött, helt hiskligt trött, och halvsatt i soffan med uppsikt över stora delar av rummet. Nästan perfekt. Det jag inte såg var var det nyss använda strykjärnet tog vägen. Jag vände mig om för att kolla på lille L (som just nu är i fasen att han drar och känner på precis allting, precis hela tiden), och ser hur han just har greppat strykjärnet i handtaget och lyft det från byrån där det nyss ställts. Innan jag ens hinner skrika, har han kapitulerat för dess tyngd och placerat plattan på sin vänstra handrygg. Jag skrek "STRYKJÄRN!", Samuel skrek "RING AMBULANS" och min svåger ringde 112.

Allt gick så fruktansvärt fort. Inom några sekunder var handen under vatten, men redan då var det tydligt att skadan var svår. Över halva handryggen var helt vit, förutom röda märken efter ånghålen i plattan, även pek- och långfinger var brända.

På SOS instruerade de oss att inte ha is i vattnet, utan att hålla en vattentemperatur på omkring 18 grader. L skrek som jag aldrig hört honom skrika, mina tårar sprutade och allt var bara så kaotiskt.

Efter ca 15 minuter kom ambulansen och då hade vår lille hjälte precis lugnat ner sig och hängde tyst i pappas famn med handen i en vattenfylld Tupperwaretillbringare. Vi följdes åt till ambulansen och där tog jag över lilleman som satt i mitt knä under resan in. Trots att de körde försiktigt skvimpade vatten hela tiden ur tillbringaren, så väl framme var både mina och L's byxor rejält blöta.

På akuten fick vi snabbt hjälp av Helt Fantastisk Personal. Jag brukar väl tycka att de alltid är duktiga på Barnsjukhuset, men denna gång var något extra. En av sköterskorna fullständigt trollband L med sina lekar, så när läkaren genomförde undersökning två (den första fick avbrytas pga att huden var för fuktig och L för orolig) sa han inte ett knyst utan tittade bara på världens bästa sjuksköterska.
Den andra undersökningen innefattade att det hudlager som redan släppt från handen klipptes & rullades av, såret (ett enda stort, öppet köttsår över handryggen) rengjorde och ett vaselinnät las på innan handen bands in i bomull och bandage.

Redan under timmarna på akuten började världens tappraste kille att leka igen. Han klättrade och lekte för fullt redan innan han hade fått smärtstillande och mamma och pappa (som anlände ca 10 minuter efter oss) bara gapade. Sån tapper kille!

På tisdagen var det dags att möta plastikkirurgen. Han undersökte handen och kontrollerade att det fanns "kapiläråterfyllnad", vilket är vad man hoppas på - finns det så är de ytliga blodkärlen inte skadade och handen kommer att läka ihop på ca 14 dagar. Tyvärr verkar inte hela handen ha klarat sig så bra, men eftersom L bara är 1 år så ville han även konsultera en äldre, mer erfaren kollega.
Slutsatsen blev att de ger handen 14 dagar på sig att läka efter bästa förmåga. Om allt går riktigt bra, så har den nya, friska huden så stor läkkraft att den täcker de svårare skadorna - i annat fall behöver det transplanteras.

Innan hemgång i tisdags las ett nytt förband. Denna gång användes dock inte ett vaselinnät, utan ett torrt nät som de hoppades på skulle växa fast i såret för att så småningom falla av tillsammans med skorpan. De instruerade oss att höra av oss om något tillstötte (ex feber, etc), annars var nästa återbesök inplanerat till fredag.

Hela onsdagen gick och L var sitt vanliga, solskens-jag. Vilken kille!

Torsdag morgon vaknade han dock och var jättevarm. Tyvärr hade vi inte tillgång till en termometer (vi sov inte hemma den natten), men jag gav honom febernedsättande och ringde plastikirurgin. De gav oss tid efter lunch, och vi åkte upp. Lilla, goa killen var rätt loj hela förmiddagen, men när undersköterskan började fingra på bandaget fick han panik.
Det var ju dock inget att göra, de var tvungna att kontroller att såret inte blivit infekterat. Tack o lov så var så inte fallet!! Han hade helt enkelt bara blivit sjuk över natten. Positivt nyheter, på nåt sätt.
Dock var det lite nedslående att det "torra nätet" som ju var menat att växa ihop med såret, istället var mättat av vätska och låg ovanpå hela skadan. Handen rengjordes och nytt nät las på.

Återigen talade läkaren om transplantation, men att han inte ville operera "nu" utan vänta de 14 dagarna. Det känns lite läskigt att en operation låter så självklar när han pratar. Jag skulle önska att han lät mer som att det är ett worst case-scenario som sannolikt inte blir aktuellt.

Idag ska handen läggas om igen, och på måndag blir det dags igen.

Jag tycker så oerhört synd om vår minsting. När man själv gör illa sig så är det ju oftast en "klantighetsaspekt" inblandad och det finns därmed anledning att anklaga sig själv för smärtan man upplever. Han är bara en nyfiken 1-åring som testar allt och som har en förälder som inte hängde med.

Dagens bloggtips

Jag gillar ju Alex Schulmans blogg. Den är inte alltid strålande (längre, i somras var det dock en daglig glädje att läsa hans inlägg), tyvärr är den ibland till och med tråkigt elak (min känsla är att det är den "gamle" Alex Schulman som då skymtar fram) men ibland - ja, då är den nog en av de bästa bloggarna jag hittat.

Senaste inlägget skulle jag vilja kategorisera som ett av de bättre. Han har gåvan att formulera sin åsikt så självklar att den blir svår att argumentera emot.