5-åringen, nattad sen över en timme men fortfarande vaken, kom nyss in i vardagsrummet med orden "Jag ska sova här". "Nej, det ska du inte", svarade vi. "Jo, jag behöver det." "Nej, du ska ändå inte sova här, älskling, gå och lägg dig." "Men, jag BEHÖVER det!"
Ett dödläge i diskussionen var uppnått och frågan var om vi någonsin skulle komma vidare.
En liten markering i kroppspråket fick mig att undra över vad hans ärende egentligen var. "Varför gjorde du så?", undrade jag. "För att jag BEHÖVER kissa!", blev det halvt desperata svaret.
Han hade bara öppnat upp samtalet med en liten felsägning...
