Ralf är född!!!

Tänk, helt plötsligt är ännu en ändlös graviditet över och ett lyckligt par får börja lära känna sin efterlängtade skatt. Och SOM Ralfs föräldrar har längtat... Vi här hemma är så glada och önskar hela familjen Lundberg allt gott!

Linoleum Petroleum Haledolium Gris

Idag har T haft riktigt, riktigt skojigt hos dagmamman. Alltså alldeles ovanligt, superduper, megamycket jätteroligt!

För idag har de läst om Olivia Gris.

När de var inne på tredje omgången av nämnda bok fick jag ett mms av syster dagmamma där vår älskling vrider sig av skratt över denna uppenbarligen helt vansinnigt roliga berättelse. Det hela slutade dock inte där!
Under eftermiddag och kväll har vi fått bevittna upprepade skrattanfall. Vi har, utan någon som helst framgång, försökt att fiska fram något litet ur berättelsens innehåll för att på så sätt kunna dela hans fröjd, men tyvärr omöjliggör hans bubblande skratt alla möjligheter att förstå vad han försöker säga.

Droppen blev när det slutligen blev sovdags. Aftonbönen var avklarad, godnattsagan var läst och mor & far satt i vardagsrummet och pustade ut när vi hörde det; fnittret. Som övergick i skratt. Som mynnade ut i storgarv. Jag smög in till hans säng och försökte på ett milt mammasätt lugna ner honom med frågor om: Olivia Gris! Ur vilken dammig vrå av mitt inre hämtade jag upp den geniala idén?! Till mitt försvar kan sägas att jag var, och är, ärligt nyfiken på vad det hela går ut på, men om mitt mål var att leda honom in på John Blunds vägar så kunde jag inte ha använt ett mer korkat verktyg. Min fråga blev istället bränslet som behövdes för att glädjen skulle explodera och sömnen skickas ännu längre in i framtiden...

Ja ja, till slut somnade han ju trots allt. Och jag sitter här och känner hur kärleken till min underbara lille kille nästan är större än vad som går att hantera.

Lilla Dummegumman!

Det är ju sannerligen inte bara en dans på rosor att vara 4 år och klura ut hur man ska uttrycka sig i olika situationer. Tidigare ikväll fick unge herr T spela spel på pappas dator, något som ju är lika roligt att göra som det är outsägligt tråkigt att sluta med...
När Samuel, efter flera förvarningar om att det närmade sig slut på speltiden, släckte ner spelfönstret reste sig T upp, knöt nävarna, hoppade några ilskna hopp och utbrast; "Neeeej! Vad gör du....lilla DUMMEGUMMAN!"
Han kanske inte riktigt fick den reaktion av respekt han hade förväntat sig när både mor & far försöker dölja storgarven med var sin kudde framför ansiktet. :-D

Livets långa resa

Om det finns någon där ute som har funderingar kring hur livet kommer att te sig så kan min kloka 4-åring beskriva det hela. Livet har nämligen följande struktur (gällande för individer av manligt kön):
Först blir man bäbis.
Sen blir man litet barn.
Sen blir man skolbarn.
Sen blir man tonåring.
Sen blir man man.
Sen blir man pappa.
Sen blir man farbror.
Och sen far man upp i himlen!

För oss damer gäller ett liknande upplägg, med den skillnaden att vi ju blir kvinnor, mammor och tanter. Det här med morfar/farfar respektive mormor/farmor är för övrigt fortfarande så pass invecklat att det helt utelämnas från listan. För några månader sen ledsnade han på att alltid para ihop fel epitet (vi hälsade på morfar & farmor, osv) och övergick till att använda endast förnamnen. Någon som känner igen problematiken? Jag kan för egen del redogöra för exakt var jag var när poletten äntligen trillade ner över hur det hela hängde ihop med fars far, mors far, etc. Det var stort.

För lilleman är nu ett av livsmålen att bli ett skolbarn - precis som den stora, coola, häftiga och innerligt älskade storkusinen G som ju är hela 6 styckna år - och det är inte helt självklart att greppa att de två aldrig kommer att bli jämngamla. Kompromissen har blivit att vi har definierat T som ett STORT litet barn (till skillnad mot lillkusinen H som ju "bara" är 2,5) och att T vid 20 års ålder kommer att vara lika stor som G.

Kalla det gärna kärlekens seger över logiken, men det är svårt att fortsätta hävda att ens ögonsten aldrig kommer att få sin dröm uppfylld när han tittar på en med så mycket hopp och förtröstan i blicken...