Även om visans budskap - att man inte bör sova bort den vackra natten då allt är tyst och stilla och när stjärnorna blänker på en mörkblå himmel - är vacker, så hade jag inte planerat för att följa dess råd just i natt.
Efter en vecka med extrem, obeveklig, ständigt närvarande trötthet är varje timme av sömn värd sin längd i diamanter - men då har minsann John Blund tagit bondpermis!
Kvar ligger jag och lyssnar på familjens andetag. Det är rogivande och det ger mig rus av lyckokänslor av hur välsignad jag är; en man vid min sida och tre ljuvliga barn att vårda och fostra. Tyvärr är det dock inte sövande... Timmarna går och vakenheten består.
Jag får väl trösta mig med det motto som jag myntade vid den tid i livet då jag alltid hade för många järn i elden och aldrig någonsin sov en ordentlig natt: Det är ingen som tackar en för att man sover bort sitt liv!
03 00 och 00 - PIP!
- Posted using BlogPress from my iPhone
