Livets långa resa

Om det finns någon där ute som har funderingar kring hur livet kommer att te sig så kan min kloka 4-åring beskriva det hela. Livet har nämligen följande struktur (gällande för individer av manligt kön):
Först blir man bäbis.
Sen blir man litet barn.
Sen blir man skolbarn.
Sen blir man tonåring.
Sen blir man man.
Sen blir man pappa.
Sen blir man farbror.
Och sen far man upp i himlen!

För oss damer gäller ett liknande upplägg, med den skillnaden att vi ju blir kvinnor, mammor och tanter. Det här med morfar/farfar respektive mormor/farmor är för övrigt fortfarande så pass invecklat att det helt utelämnas från listan. För några månader sen ledsnade han på att alltid para ihop fel epitet (vi hälsade på morfar & farmor, osv) och övergick till att använda endast förnamnen. Någon som känner igen problematiken? Jag kan för egen del redogöra för exakt var jag var när poletten äntligen trillade ner över hur det hela hängde ihop med fars far, mors far, etc. Det var stort.

För lilleman är nu ett av livsmålen att bli ett skolbarn - precis som den stora, coola, häftiga och innerligt älskade storkusinen G som ju är hela 6 styckna år - och det är inte helt självklart att greppa att de två aldrig kommer att bli jämngamla. Kompromissen har blivit att vi har definierat T som ett STORT litet barn (till skillnad mot lillkusinen H som ju "bara" är 2,5) och att T vid 20 års ålder kommer att vara lika stor som G.

Kalla det gärna kärlekens seger över logiken, men det är svårt att fortsätta hävda att ens ögonsten aldrig kommer att få sin dröm uppfylld när han tittar på en med så mycket hopp och förtröstan i blicken...