Och så var de bara 23....

Redan för ett par månader sedan blev det klart att vänster framtand på nedre raden höll på att förlora greppet. Processen gick långsamt framåt, men för de allra närmaste tänderna var det aldrig en fråga om om, utom om när.

I början av veckan blev situationen plötsligt akut och det stod klart att slaget var förlorat. Tanden höll desperat fast vid tandköttet, men under onsdagen tappade den alltmer greppet till den slutligen, bokstavligen, hängde i en skör tråd.

Vid torsdagsförmiddagens mellis tjänstgjorde tanden som vanligt tillsammans med sina bröder och systrar i det gemensamma arbetet att mala maten, när det plötsligt bara hände! Ingen märkte exakt i vilket ögonblick tanden gick från att vara en "finns" till att vara en "förlorad", men sanningen gick inte att förneka.

Den första tanden är nu tappad och storkillens lycka överstiger alla gränser! Det har jublats, kramats och dansats här hemma även om vi alla känt att ett blad har vänts och ett nytt kapitel om storkillens barndom börjat skrivas.

Min bäbis, min första unge, min stora kille: Min Theodor har tappat sin första tand! Det ÄR stort!