Ett litet brev med ett stort budskap

Som jag tidigare har snuddat vid, så finns det i T's liv en person som överglänser alla andra oss andra. Han är roligare än alla andra, har roligare leksaker än alla andra, han är starkare, coolare, mer spännande, etc än, ja, i stort sett alla andra. Den dagliga förhoppningen är att få träffa honom och inga överraskningar som vi presenterar är liksom helt fulländade om de inte innefattar ett möte med denne person.

Kusinen CG. Han har ju liksom ALLT. Han är obegripligt stor, hela 6 år fyllda. Han gör otroligt spännande saker, Skolbarn som han är (se tidigare inlägg om livets långa resa). Han har en leksaksarsenal som får min T att aldrig vilja åka hem. Han är rolig, stark, snabb... Vem kan tävla mot det?

Tyvärr har CG ett späckat schema och är inte på långa väga lika tillgänglig som T skulle önska. Det kan gå veckor mellan gångerna och ibland kan det bli nästan outhärdligt jobbigt att hantera detta.
För ett par månader sen, den 25 mars, var T inne i en intensiv rit-period och fick en snilleblixt. Han skulle skriva ett brev till sin favoritkusin.

Första försöket fick mamma inte hjälpa till med. Med stort allvar satte han sig i köket (jag fick snällt hålla mig i vardagsrummet) och påbörjade sitt livs första brev. Resultatet blev detta.
Mamma var sjukt imponerad över detta första försök till att skriva helt på egen hand, (för den som undrar står det "jag lä"), men själv kände han väl att det inte hade blivit riktigt som han hade tänkt sig... Han bytte då taktik och lät mig skriva budskapet på ett papper som han sedan kunde titta på när han gjorde försök nummer två. Han konstaterade också att det nog vore bättre att rita ramen sist i stället för att börja med den... Med stor omsorg valde han sedan ett orangefärgat papper ("det är CG's favorit!") och en blå penna ("CG älskar blått!") och skrev Brevet.
Ungefär nu kunde mamma ha gråtit en skvätt.