Härom dagen drabbades min make av husmodersfeber, och gjorde i rask följd chokladbollar, vetebullar med vaniljfyllning samt matbröd. (Ja, jag vet. Jag har det bra...)
Om aftonen råkade asken med de dagsfärska chokladbollarna välta ned från vardagsrumsbordet. Det var väl inte direkt någon dramatik i detta, så det var inte om just det jag ville berätta. I dunklet syntes det dock inte hur innerligt många bitar av pärlsockret som blev kvar på mattan efter att chokladbollarna var upplockade...
Nästa dag satt jag vid datorn medan minstingen promenerade omkring och gjorde minstingsaker, vilket ju brukar inkludera att aldrig samtidigt vara både stilla och tyst. Plötsligt blev han dock stilla. Alldeles totalt stilla. Och tyst.
Först reagerade jag inte, men efter en liten stund krävde mammainstinkten att jag kontrollerade vad som pågick bakom vardagsrumsbordet. Och vad såg jag?
En genomlycklig bäbis som omsorgsfullt stoppade himmelskt goda pärlsockerbitar i munnen. Han var SÅ LYCKLIG. Det var SÅ GOTT!
Jag lät honom hållas.
L; vår egen lilla dammsugare.
1 kommentar:
I like! Pärlsocker är underbart! T.ex är bullar utan pärlsocker som hamburgare utan dressing, som en simbassäng utan vatten eller en digitalkamera utan minneskort...
Skicka en kommentar